Ett adjö till Skurkstaten

Det är en regnlös sommardag i det stockholmska funkisområdet. De välskötta bilarna står parkerade i enlighet med parkeringsbestämmelserna, tallar och björkar har ersatt palmerna, en kråka flaxar runt och dyker sedan ned mot något på gården, och småbarnspappan på balkongen mittemot vattnar blommorna med bar överkropp. Hans småbarnsmamma packar bilen.

De sista veckorna i Damaskus följde inga planer. Plötsligt gav ryggen upp. Jag kunde inte resa mig upp ur sängen. Efter en ambulansfärd in till sjukhuset konstaterade läkaren diskbråck och maltafeber; det senare är en bakteriesjukdom som sprids genom dålig och opastöriserad mjölk, och som varit utrotad i Sverige i ett halvsekel. Sjukhuset var fullpackat och statligt och jag behövde inte betala en enda lira; jag skickades hem med en stor påse mediciner för att vänta ut bakterierna på en hård madrass på golvet.

Under de två första veckorna av mitt stillaliggande, då jag först låg hemma hos B, och sedan hos N, ackompanjerade presidentvalskampanjen min sjukdom. Regeringstrogna tidningar och regeringstrogna tevestationer betygade dagligen sin kärlek till president Bashaar al-Assad, och varje gång jag lyftes upp från madrassen av mina vänner för att fraktas till sjukhuset, var gatorna fulla av kampanjarbetare, manifestationer, banderoller, dans, och allehanda andra hyllningar till landets ledare. Under de sena kvällarna, när jag försökte sova, trängde hurrarop och popmusik till presidentens ära in genom fönstrena och N:s pappa, pensionerad från engelska flygvapnet RAF, bekräftade mina misstankar om det oljud som fyllde lägenheten; det var verkligen en helikopter som cirklade över stadens centrum, i en stad vars luftrum annars är tomt på allt annat än vind och moln och duvor och stjärnor, troligen med hänsyn till det israeliska grannskapet.

Till slut kom valdagen och valresultatet. President Bashaar al-Assad hade vunnit en fullständig seger, vilket var väntat eftersom han var ensam kandidat i ett val om bara var till för att bevisa folkets lojalitet till sin ledare. Men redan innan dess, när jag tröttnat på både valkampanjen och mina böcker, fanns det som tur var andra tevekanaler än de syriska som kunde fylla ut min sjuktillvaro, drygt tvåhundra arabiska kanaler, två europeiska och en kurdisk, för att vara lite mer exakt. Hizbullahs kanal Al-Manaar, exempelvis, eller Al-’Iraaqiyya, som i ett program lett av en ung putläppskvinna täckt av smink och behängd med västerländskt bling-bling presenterade de bästa filmerna just nu, vilka alla råkade vara nordamerikanska. Det är inte bara Bashaar som vill ha monopol i Mellanöstern.

Efter två veckor hos B och N transporterades jag hem till mitt hyrrum hos den syrisk-palestinska familjen i det kristna kvarteret. Jag sade adjö till den vänlige sjukskötaren som N hade hittat i ett apotek och som hade kommit till vår lägenhet varje dag, och fick efter flytten mina sprutor av den kristna värdfamiljens uråldriga grannfru istället, som under sitt yrkesliv hade arbetat som sjuksköterska. Tanten var vänlig men hade svårt att gå, så familjens trettonårige son fick hjälpa henne, och hon pratade nästan aldrig, troligen för att hon ändå hade svårt att höra något eventuellt svar. Men så en dag tillät hon sig ändå en fråga.

- Är du katolik eller maronit?

Jag blev lite förvånad. Inte för att frågan var direkt, för det är nästan alla syriska frågor, utan för att jag trodde att hon bestämt sig för att inte prata. Jag funderade snabbt över hur jag skulle svara, och bestämde mig för ett kulturellt snarare än ett individuellt betingat svar.

- Protestant.

- Jaså, sade hon, inte utan viss fascination. Häromkring finns inte många protestanter.

Därmed var vår enda diskussion över.

Jag tillbringade mina sista syriska dagar i en urgammal säng i ett urgammalt hus med en ganska ny ikon med Sankt Göran och draken på väggen, i ett rum fullt av konstiga semitiska mygg, som till skillnad från indoeuropeiska mygg varken bets eller ens surrade. Där låg jag och läste böcker och drack vatten och kissade i en plastflaska och väntade på att bli hemtransporterad av mitt försäkringsbolag, tills jag efter tre sjuka och långa veckor lämnade Damaskus i plötslig hast, fortfarande liggande. Jag vinkade adjö till min vänliga värdfamilj i farten, medan jag, eskorterad av en dansk nedflugen sjukvårdare och fastspänd på en rullbår, taktfast forslades fram på smala och åldriga gränder som var för smala för att härbärgera ambulanser.

Det är en mycket speciell upplevelse att färdas per bår. Man ser inte framåt eller åt sidan, man ser istället uppåt, och ser därför helt andra saker än man normalt ser; tanter som hänger på fönsterkarmarna i övervåningarnas fönster, till exempel, en ensam duva som spretar ut alla fjädrarna och seglar runt i cirklar på vindarna som en rovfågel, de gamla grova bjälkarna som skjuter ut från takåsarna och håller ihop husen, eller en kampanjaffisch för presidenten som man aldrig sett förut eftersom den hängde så högt upp.

Allt slutade mycket syriskt. Först med sirener och rally ut till flygplatsen, och sedan med ett byråkratiskt tvärstopp: vi var i god tid men kom inte längre än till en militär vägspärr vid infarten till flygbanorna. Den danske sjukvårdaren skickades in för att genomgå de gängse procedurerna medan jag fick ligga kvar själv och vänta på ett särskilt tillstånd och på en särskild säkerhetsambulans som hade tillstånd att köra innanför spärren. En halvtimme innan mitt flyg skulle lyfta kom ambulansföraren springande och viftade med sina kroppsdelar på ett sätt som betydde att jag borde bli stressad.

- Ditt uppehållstillstånd har gått ut! Du är här olagligt! Du kan omöjligt lämna landet!

- Det har inte alls gått ut. Det räcker i ett halvår till, sade jag, så lugnt jag kunde.

Han såg förvirrad ut och upphörde med det tidigare kroppsspråket. Så vände han tvärt, och sprang iväg igen, tillbaka till de ansvariga. Tjugo minuter innan start återvände han, återigen springande, och återigen med det hetsiga gesterna.

- Du har inte betalt flygplatsskatten! Du får inte lämna landet förrän den är betald!

- Men hur ska jag kunna gå in och betala flygplatsskatten? Jag kan ju inte röra mig.

- Ge mig pengarna så springer jag och betalar!

- Jag har inga pengar här. Jag lämnade alla mina saker till sjukvårdaren som gick genom den vanliga kontrollen. De sade att jag fick inte behålla något här.

Återigen samma ställda min. Återigen sprang han iväg. Och nu började jag bli riktigt nervös. Tänk om jag inte skulle få komma med planet trots allt? Vad skulle hända då? Där låg jag, övergiven i en övergiven ambulans, och hatade min trasiga rygg som gjorde det omöjligt att färdas med sjuktransport. Men så tio minuter innan start kom i alla fall den där särskilda säkerhetsambulansen körande och tvärstannade på andra sidan vägspärren. Ur den hoppade en ung polisman med liten mustasch, en stark indikator på tjänst hos staten, och en ung läkare med ett stort och spretigt skägg, en stark indikator på djup tro. Mustaschmannen var först framme.

- Du måste få ditt uppehållstillstånd stämplat på inrikesministeriet. Innan dess kan du inte lämna landet.

- Men hur skulle det ha gått till? Jag kan inte gå. Jag är sjuk.

Det blir tyst en stund.

- Okej, vi får ha överseende med det den här gången. Men hur som helst måste du i alla fall betala flygplatsskatten.

- Jag är ledsen, men jag har inga pengar här. Sjukvårdaren har mina pengar, och han är redan på planet.

Det blir tyst igen. Det är nu inte mer än sju eller åtta minuter till start.

- Jag förstår. Vi får alltså ha överseende med det också.

Så slutar allt som det alltid tycks vara; i fullständigt kaos som ändå löser sig till slut. För i Syrien funkar ingenting, och ändå funkar allt. Och några minuter innan planet ska lyfta så hissas jag ombord på det flygplanet av en hastigt ditkörd mobilhiss. Jag skakar hand med den vänlige och europanyfikne skäggige muslimske läkaren och rullar därefter ut ur Syrien och in i det europeiska flygplanet, som idag betjänas av tre blonda, blåögda, långa, slanka, och obeslöjade flygvärdinnor.

Det var allt. Jag ber om ursäkt för det långa uppehållet, som alltså berott på sjukdomen. Jag vill också tacka alla er som följt med här på Skurkstaten. Och speciellt då J, som ursprungligen skrev till mig och krävde att jag skulle börja skriva, samt E och C, som läste de första utkasten och gav mig den respons som jag har arbetat efter sedan dess. Och så vill jag tacka alla de människor som jag har mött i Syrien, Kurdistan och Iran, förstås, och som faktiskt tillhandahöll allt annat.

Det går även i fortsättningen bra att skriva till skurkstaten@gmail.com.

Lev väl.

P