Ett adjö till Skurkstaten
Det är en regnlös sommardag i det stockholmska funkisområdet. De välskötta bilarna står parkerade i enlighet med parkeringsbestämmelserna, tallar och björkar har ersatt palmerna, en kråka flaxar runt och dyker sedan ned mot något på gården, och småbarnspappan på balkongen mittemot vattnar blommorna med bar överkropp. Hans småbarnsmamma packar bilen.
De sista veckorna i Damaskus följde inga planer. Plötsligt gav ryggen upp. Jag kunde inte resa mig upp ur sängen. Efter en ambulansfärd in till sjukhuset konstaterade läkaren diskbråck och maltafeber; det senare är en bakteriesjukdom som sprids genom dålig och opastöriserad mjölk, och som varit utrotad i Sverige i ett halvsekel. Sjukhuset var fullpackat och statligt och jag behövde inte betala en enda lira; jag skickades hem med en stor påse mediciner för att vänta ut bakterierna på en hård madrass på golvet.
Under de två första veckorna av mitt stillaliggande, då jag först låg hemma hos B, och sedan hos N, ackompanjerade presidentvalskampanjen min sjukdom. Regeringstrogna tidningar och regeringstrogna tevestationer betygade dagligen sin kärlek till president Bashaar al-Assad, och varje gång jag lyftes upp från madrassen av mina vänner för att fraktas till sjukhuset, var gatorna fulla av kampanjarbetare, manifestationer, banderoller, dans, och allehanda andra hyllningar till landets ledare. Under de sena kvällarna, när jag försökte sova, trängde hurrarop och popmusik till presidentens ära in genom fönstrena och N:s pappa, pensionerad från engelska flygvapnet RAF, bekräftade mina misstankar om det oljud som fyllde lägenheten; det var verkligen en helikopter som cirklade över stadens centrum, i en stad vars luftrum annars är tomt på allt annat än vind och moln och duvor och stjärnor, troligen med hänsyn till det israeliska grannskapet.
Till slut kom valdagen och valresultatet. President Bashaar al-Assad hade vunnit en fullständig seger, vilket var väntat eftersom han var ensam kandidat i ett val om bara var till för att bevisa folkets lojalitet till sin ledare. Men redan innan dess, när jag tröttnat på både valkampanjen och mina böcker, fanns det som tur var andra tevekanaler än de syriska som kunde fylla ut min sjuktillvaro, drygt tvåhundra arabiska kanaler, två europeiska och en kurdisk, för att vara lite mer exakt. Hizbullahs kanal Al-Manaar, exempelvis, eller Al-’Iraaqiyya, som i ett program lett av en ung putläppskvinna täckt av smink och behängd med västerländskt bling-bling presenterade de bästa filmerna just nu, vilka alla råkade vara nordamerikanska. Det är inte bara Bashaar som vill ha monopol i Mellanöstern.
Efter två veckor hos B och N transporterades jag hem till mitt hyrrum hos den syrisk-palestinska familjen i det kristna kvarteret. Jag sade adjö till den vänlige sjukskötaren som N hade hittat i ett apotek och som hade kommit till vår lägenhet varje dag, och fick efter flytten mina sprutor av den kristna värdfamiljens uråldriga grannfru istället, som under sitt yrkesliv hade arbetat som sjuksköterska. Tanten var vänlig men hade svårt att gå, så familjens trettonårige son fick hjälpa henne, och hon pratade nästan aldrig, troligen för att hon ändå hade svårt att höra något eventuellt svar. Men så en dag tillät hon sig ändå en fråga.
- Är du katolik eller maronit?
Jag blev lite förvånad. Inte för att frågan var direkt, för det är nästan alla syriska frågor, utan för att jag trodde att hon bestämt sig för att inte prata. Jag funderade snabbt över hur jag skulle svara, och bestämde mig för ett kulturellt snarare än ett individuellt betingat svar.
- Protestant.
- Jaså, sade hon, inte utan viss fascination. Häromkring finns inte många protestanter.
Därmed var vår enda diskussion över.
Jag tillbringade mina sista syriska dagar i en urgammal säng i ett urgammalt hus med en ganska ny ikon med Sankt Göran och draken på väggen, i ett rum fullt av konstiga semitiska mygg, som till skillnad från indoeuropeiska mygg varken bets eller ens surrade. Där låg jag och läste böcker och drack vatten och kissade i en plastflaska och väntade på att bli hemtransporterad av mitt försäkringsbolag, tills jag efter tre sjuka och långa veckor lämnade Damaskus i plötslig hast, fortfarande liggande. Jag vinkade adjö till min vänliga värdfamilj i farten, medan jag, eskorterad av en dansk nedflugen sjukvårdare och fastspänd på en rullbår, taktfast forslades fram på smala och åldriga gränder som var för smala för att härbärgera ambulanser.
Det är en mycket speciell upplevelse att färdas per bår. Man ser inte framåt eller åt sidan, man ser istället uppåt, och ser därför helt andra saker än man normalt ser; tanter som hänger på fönsterkarmarna i övervåningarnas fönster, till exempel, en ensam duva som spretar ut alla fjädrarna och seglar runt i cirklar på vindarna som en rovfågel, de gamla grova bjälkarna som skjuter ut från takåsarna och håller ihop husen, eller en kampanjaffisch för presidenten som man aldrig sett förut eftersom den hängde så högt upp.
Allt slutade mycket syriskt. Först med sirener och rally ut till flygplatsen, och sedan med ett byråkratiskt tvärstopp: vi var i god tid men kom inte längre än till en militär vägspärr vid infarten till flygbanorna. Den danske sjukvårdaren skickades in för att genomgå de gängse procedurerna medan jag fick ligga kvar själv och vänta på ett särskilt tillstånd och på en särskild säkerhetsambulans som hade tillstånd att köra innanför spärren. En halvtimme innan mitt flyg skulle lyfta kom ambulansföraren springande och viftade med sina kroppsdelar på ett sätt som betydde att jag borde bli stressad.
- Ditt uppehållstillstånd har gått ut! Du är här olagligt! Du kan omöjligt lämna landet!
- Det har inte alls gått ut. Det räcker i ett halvår till, sade jag, så lugnt jag kunde.
Han såg förvirrad ut och upphörde med det tidigare kroppsspråket. Så vände han tvärt, och sprang iväg igen, tillbaka till de ansvariga. Tjugo minuter innan start återvände han, återigen springande, och återigen med det hetsiga gesterna.
- Du har inte betalt flygplatsskatten! Du får inte lämna landet förrän den är betald!
- Men hur ska jag kunna gå in och betala flygplatsskatten? Jag kan ju inte röra mig.
- Ge mig pengarna så springer jag och betalar!
- Jag har inga pengar här. Jag lämnade alla mina saker till sjukvårdaren som gick genom den vanliga kontrollen. De sade att jag fick inte behålla något här.
Återigen samma ställda min. Återigen sprang han iväg. Och nu började jag bli riktigt nervös. Tänk om jag inte skulle få komma med planet trots allt? Vad skulle hända då? Där låg jag, övergiven i en övergiven ambulans, och hatade min trasiga rygg som gjorde det omöjligt att färdas med sjuktransport. Men så tio minuter innan start kom i alla fall den där särskilda säkerhetsambulansen körande och tvärstannade på andra sidan vägspärren. Ur den hoppade en ung polisman med liten mustasch, en stark indikator på tjänst hos staten, och en ung läkare med ett stort och spretigt skägg, en stark indikator på djup tro. Mustaschmannen var först framme.
- Du måste få ditt uppehållstillstånd stämplat på inrikesministeriet. Innan dess kan du inte lämna landet.
- Men hur skulle det ha gått till? Jag kan inte gå. Jag är sjuk.
Det blir tyst en stund.
- Okej, vi får ha överseende med det den här gången. Men hur som helst måste du i alla fall betala flygplatsskatten.
- Jag är ledsen, men jag har inga pengar här. Sjukvårdaren har mina pengar, och han är redan på planet.
Det blir tyst igen. Det är nu inte mer än sju eller åtta minuter till start.
- Jag förstår. Vi får alltså ha överseende med det också.
Så slutar allt som det alltid tycks vara; i fullständigt kaos som ändå löser sig till slut. För i Syrien funkar ingenting, och ändå funkar allt. Och några minuter innan planet ska lyfta så hissas jag ombord på det flygplanet av en hastigt ditkörd mobilhiss. Jag skakar hand med den vänlige och europanyfikne skäggige muslimske läkaren och rullar därefter ut ur Syrien och in i det europeiska flygplanet, som idag betjänas av tre blonda, blåögda, långa, slanka, och obeslöjade flygvärdinnor.
Det var allt. Jag ber om ursäkt för det långa uppehållet, som alltså berott på sjukdomen. Jag vill också tacka alla er som följt med här på Skurkstaten. Och speciellt då J, som ursprungligen skrev till mig och krävde att jag skulle börja skriva, samt E och C, som läste de första utkasten och gav mig den respons som jag har arbetat efter sedan dess. Och så vill jag tacka alla de människor som jag har mött i Syrien, Kurdistan och Iran, förstås, och som faktiskt tillhandahöll allt annat.
Det går även i fortsättningen bra att skriva till skurkstaten@gmail.com.
Lev väl.
P
söndag 24 juni 2007
fredag 11 maj 2007
Näsan
Idag såg jag den största näsa jag någonsin har sett. Den var både lång och tjock. Den var faktiskt oförståeligt lång och tjock. Och hur det nu var så satt den i alla fall på en gubbe som bar på en liten lurvig hund, vilket bara gjorde det hela ännu konstigare, för hundar är mycket ovanliga i Syrien, om de inte vallar får.
Denna oförståeligt kolossala och väldiga näsa fick mig hur som helst att tänka på Gogols näsa. Och sedan fick den mig att tänka på konceptet Den Judiska Näsan och på Arthur Koestler, som i sin bok The Thirteenth Tribe (1976) refererar till en fantastisk undersökning om Den Judiska Näsan.
Undersökningen kom fram till att judiska näsor var relativt sällsynta som just judiska näsor. Däremot var det relativt vanligt med judiska näsor på italienare och albaner.
Idag såg jag den största näsa jag någonsin har sett. Den var både lång och tjock. Den var faktiskt oförståeligt lång och tjock. Och hur det nu var så satt den i alla fall på en gubbe som bar på en liten lurvig hund, vilket bara gjorde det hela ännu konstigare, för hundar är mycket ovanliga i Syrien, om de inte vallar får.
Denna oförståeligt kolossala och väldiga näsa fick mig hur som helst att tänka på Gogols näsa. Och sedan fick den mig att tänka på konceptet Den Judiska Näsan och på Arthur Koestler, som i sin bok The Thirteenth Tribe (1976) refererar till en fantastisk undersökning om Den Judiska Näsan.
Undersökningen kom fram till att judiska näsor var relativt sällsynta som just judiska näsor. Däremot var det relativt vanligt med judiska näsor på italienare och albaner.
Bortom Ryska Tornet
Här är ett tillägg till Bilarna i Ryska Tornet (17e mars). Men först av allt och bäst av allt och det trodde ni inte minsann: just nu lanseras ett nytt syriskt-iranskt bilmärke, Sham. En prototyp har provkörts och gillats av president Bashaar al-Asad.
Hursomhelst. Här är de nyspanade märkena:
Chang'an (Kina)
Dongfeng (Kina)
Geely (Kina)
JAC Jianghuai Automobile Co. (Kina)
JMC Jiangling Motors Co. (Kina)
Lifan (Kina)
SsangYong (ägs till största delen av SAIC Shanghai Industrial Corporation, Kina, men var ursprungligen sydkoreanskt)
Zhengzhou Yutong (Kina)
Zotye Auto (Kina)
Wuling (ägs av SAIC Shanghai Industrial Corporation, Kina, och GM, USA)
Yuejin (ägs av Nanjing Automobile Group, Kina)
Perodua (Malaysia)
Tata (Indien)
Om vi lägger till de ickejapanska asiaterna från Ryska Tornet (vilket jag gjort nedan) så blir det alltsomallt tjugofyra olika märken. Av dem känner jag bara till Hyundai sedan gammalt.
Om tjugo år, när Kina vunnit i kapitalism och alla du känner kör runt i Geely, FMW, Chery och Kia, så kommer du minnas det här inlägget.
Asiaterna från Ryska Tornet:
BYD Auto (Kina)
Chana (Kina)
Changhe (Kina)
Chery (Kina)
FMW (Kina)
Hafei Motor (Kina)
Hyundai (Sydkorea)
Kia (Sydkorea)
Asia (ägs av Kia, Sydkorea)
Proton (Malaysia)
Saba (Iran)
Här är ett tillägg till Bilarna i Ryska Tornet (17e mars). Men först av allt och bäst av allt och det trodde ni inte minsann: just nu lanseras ett nytt syriskt-iranskt bilmärke, Sham. En prototyp har provkörts och gillats av president Bashaar al-Asad.
Hursomhelst. Här är de nyspanade märkena:
Chang'an (Kina)
Dongfeng (Kina)
Geely (Kina)
JAC Jianghuai Automobile Co. (Kina)
JMC Jiangling Motors Co. (Kina)
Lifan (Kina)
SsangYong (ägs till största delen av SAIC Shanghai Industrial Corporation, Kina, men var ursprungligen sydkoreanskt)
Zhengzhou Yutong (Kina)
Zotye Auto (Kina)
Wuling (ägs av SAIC Shanghai Industrial Corporation, Kina, och GM, USA)
Yuejin (ägs av Nanjing Automobile Group, Kina)
Perodua (Malaysia)
Tata (Indien)
Om vi lägger till de ickejapanska asiaterna från Ryska Tornet (vilket jag gjort nedan) så blir det alltsomallt tjugofyra olika märken. Av dem känner jag bara till Hyundai sedan gammalt.
Om tjugo år, när Kina vunnit i kapitalism och alla du känner kör runt i Geely, FMW, Chery och Kia, så kommer du minnas det här inlägget.
Asiaterna från Ryska Tornet:
BYD Auto (Kina)
Chana (Kina)
Changhe (Kina)
Chery (Kina)
FMW (Kina)
Hafei Motor (Kina)
Hyundai (Sydkorea)
Kia (Sydkorea)
Asia (ägs av Kia, Sydkorea)
Proton (Malaysia)
Saba (Iran)
torsdag 3 maj 2007
Fulla
Här i Syrien finns det - pris ske Gud - en möjlighet för ansvarsfulla föräldrar att undvika Västerlandets sedeslösa kvinnoideal. Lösningen heter Fulla, som enligt expediten på leksaksaffären Space Toon i överklassdistriktet Abou Roumanaa är "en muslimsk Barbie".
Det innebär att Fulla representerar islamiska värderingar och gärna, om inte alltid, bär slöja. Och att hon inte har någon pojkvän, såklart.
I övrigt görs inga omotiverade avhopp från skönhetsideal och konsumtionsdyrkan.
Fulla är av syrisk design och Made in China. Hon kostar 850-1100 lira (110-145kr) stycket, vilket är en ganska fantasifull summa här i Syrien. Dyrast är setet med Fulla i full bönedräkt, där det dock ingår radband och (rosa) bönematta.
Här i Syrien finns det - pris ske Gud - en möjlighet för ansvarsfulla föräldrar att undvika Västerlandets sedeslösa kvinnoideal. Lösningen heter Fulla, som enligt expediten på leksaksaffären Space Toon i överklassdistriktet Abou Roumanaa är "en muslimsk Barbie".
Det innebär att Fulla representerar islamiska värderingar och gärna, om inte alltid, bär slöja. Och att hon inte har någon pojkvän, såklart.
I övrigt görs inga omotiverade avhopp från skönhetsideal och konsumtionsdyrkan.
Fulla är av syrisk design och Made in China. Hon kostar 850-1100 lira (110-145kr) stycket, vilket är en ganska fantasifull summa här i Syrien. Dyrast är setet med Fulla i full bönedräkt, där det dock ingår radband och (rosa) bönematta.
L
L är fransk-tunisiska, tjugo någonting, och arbetar för Röda Korset i Irak. Hon blev klar med sin utbildning i litteraturvetenskap och arabiska förra våren och visste inte vad hon skulle göra, men så fick hon höra att Röda Korset sökte tolkar. Nu bor hon i Amman och reser regelbundet till Irak för att tolka åt läkare och advokater på de nordamerikanska och brittiska interneringslägren.
L lär mig skillnaden mellan ”detention” och ”internment”. Det förra är när man blir fängslad, oftast på bestämd tid, för något man är anklagad och dömd för, det senare är när man blir inlåst på obestämd tid utan att man är anklagad eller dömd för något. Det är det senare – alltså ”internment” – som nordamerikanerna och britterna ägnar sig åt i Irak. Enligt L har enbart nordamerikanerna omkring femton tusen irakier i sina läger.
När L ska till arbetet flygs hon in av Röda Korset. De landar inte genom att gå ned i höjd gradvis, som man normalt gör när man landar, utan istället går de ned i en brant spiral rakt ovanför flygplatsen. Om de landade på vanligt vis skulle de nämligen göra sig själva till måltavlor åt de irakiska motståndsstyrkorna, som från marken inte kan se skillnad på Röda Korset och nordamerikaner.
De nordamerikanska interneringslägren ligger i enorma militärbaser, där soldaterna lever livets lyckliga dagar på Burger King, Green Beans och Pizza Hut när de inte krigar. L säger att stämningen i interneringslägren och på baserna är hemsk och att hennes jobb därför är ett ganska jobbigt jobb, men att det också är fantastiskt när hon får göra något bra, som att ringa hem till en familj där en far eller son har varit försvunnen i ett år eller så, och berätta att han visserligen är internerad, men att han fortfarande lever.
onsdag 2 maj 2007
En till cykel
Jag har träffat ännu en cyklist: E som är femtiofyra år gammal och som har cyklat hit från Belgien. Det tog honom sex månader.
Han planerar nu att cykla hem igen via Egypten, Nordafrika och Gibraltar. Han skriver om sin resa på http://ey1000.canalblog.com (franska).
Jag har träffat ännu en cyklist: E som är femtiofyra år gammal och som har cyklat hit från Belgien. Det tog honom sex månader.
Han planerar nu att cykla hem igen via Egypten, Nordafrika och Gibraltar. Han skriver om sin resa på http://ey1000.canalblog.com (franska).
söndag 29 april 2007
Revolten
Jag drömde att jag bodde i presidentpalatsets källare tillsammans med några arabiskastudenter som också de tyckte om att cykla.
Och vet ni vad: Haafidh al-Assad var fortfarande i livet och bodde där han också, en våning över oss, även om han inte längre höll i remmarna utan hade lämnat över till sin son Bashaar på grund av sin ålder.
Bashaar kände sig dock instängd och begränsad i sin presidentroll av pappan. En kväll hörde jag hur säkerhetsstyrkorna - med största möjliga buller - kom och hämtade Haafidh. Morgonen efter var presidentpalatset kaotiskt; tomma flaskor och fulla askkoppar stod på matrestbelamrade festbord, och i alla rum fyllesnarkade nytillkomna och nakna kärlekspar.
Senare hörde jag att Haafidh trots allt skulle slippa döden. Istället hade han kommit överens med sin son om att hålla sig undan utomlands och inte lägga sig i landets politik.
Jag drömde att jag bodde i presidentpalatsets källare tillsammans med några arabiskastudenter som också de tyckte om att cykla.
Och vet ni vad: Haafidh al-Assad var fortfarande i livet och bodde där han också, en våning över oss, även om han inte längre höll i remmarna utan hade lämnat över till sin son Bashaar på grund av sin ålder.
Bashaar kände sig dock instängd och begränsad i sin presidentroll av pappan. En kväll hörde jag hur säkerhetsstyrkorna - med största möjliga buller - kom och hämtade Haafidh. Morgonen efter var presidentpalatset kaotiskt; tomma flaskor och fulla askkoppar stod på matrestbelamrade festbord, och i alla rum fyllesnarkade nytillkomna och nakna kärlekspar.
Senare hörde jag att Haafidh trots allt skulle slippa döden. Istället hade han kommit överens med sin son om att hålla sig undan utomlands och inte lägga sig i landets politik.
lördag 28 april 2007
tisdag 24 april 2007
En helt vanlig buss
Den trettiosexsitsiga fiaten är antik, smutsig, sliten, och full, men golvet runt förarstolen är förskönat med en orientalisk matta och själva förarstolen är klädd i ett fårskinn av plast. Vår chaufför är förvaltningsblå och mustaschkrönt, hans vänstra hand kör bussen, medan hans högra röker Alhamraa och sorterar biljetter. Bredvid växelspaken har han en tehållare av trä, med en figursågad plats för tekannan, och en annan för glaset, som faktiskt är av glas.
En skäggstubbad man i solglas, jeans och uppknäppt skjorta, men med uppkrypande flikar, sätter sig på växellådan strax intill tehållaren men blir tillsagd. Någon ordning får det vara.
Vi kör strax bakom en arméjeep och kryper långsamt österut längsmed Baradafloden i den takt som köerna tillåter, och passerar i tur och ordning militärförläggningen, bron, det nybyggda saudiska lyxhotellet, och det medeltida islamiska hospitalet. Vid Revolutionsgatan och kaoset runt Al-Marjatorget går de flesta av oss av, sjalkrönta kvinnor och gamlingar evakuerar sätena, den tidigare så trånga gången töms snabbt, och en tjej med piercad underläpp och hår ned till midjan tar chansen: tillsammans med sin nästan lika långhåriga pojkvän sätter hon sig ned och fortsätter österut.
Den trettiosexsitsiga fiaten är antik, smutsig, sliten, och full, men golvet runt förarstolen är förskönat med en orientalisk matta och själva förarstolen är klädd i ett fårskinn av plast. Vår chaufför är förvaltningsblå och mustaschkrönt, hans vänstra hand kör bussen, medan hans högra röker Alhamraa och sorterar biljetter. Bredvid växelspaken har han en tehållare av trä, med en figursågad plats för tekannan, och en annan för glaset, som faktiskt är av glas.
En skäggstubbad man i solglas, jeans och uppknäppt skjorta, men med uppkrypande flikar, sätter sig på växellådan strax intill tehållaren men blir tillsagd. Någon ordning får det vara.
Vi kör strax bakom en arméjeep och kryper långsamt österut längsmed Baradafloden i den takt som köerna tillåter, och passerar i tur och ordning militärförläggningen, bron, det nybyggda saudiska lyxhotellet, och det medeltida islamiska hospitalet. Vid Revolutionsgatan och kaoset runt Al-Marjatorget går de flesta av oss av, sjalkrönta kvinnor och gamlingar evakuerar sätena, den tidigare så trånga gången töms snabbt, och en tjej med piercad underläpp och hår ned till midjan tar chansen: tillsammans med sin nästan lika långhåriga pojkvän sätter hon sig ned och fortsätter österut.
söndag 22 april 2007
onsdag 18 april 2007
En fågel från Europa
Vi åker till As-Sayyida Zaynabs mausoleum söder om Damaskus. Här omkring bor en blandning av syrier, irakier, iranier och afghaner, de flesta av dem shia. På gatan utanför vill någon sälja mig ett paket strumpor.
- Nej tack.
- Varför inte? Det är ju Nike.
Inne i mausoleets mansavdelning gråter männen över Zaynabs sorgliga liv och död, och jag träffar M från Libanon. Han är intresserad av att jag är intresserad, men han blir också orolig för att jag ska misstolka Guds budskap, och råder mig därför att studera koranen direkt, istället för att lita till några shaycher; särskilt så om de är sunnishaycher.
- Shaycher är trots allt bara människor, och människor kan ha fel. Därför bör du enbart studera de shaycher som är direkt vägledda av Gud, som till exempel Imam Khumayni.
Jag säger okej. M berättar att han studerar till civilingenjör i Damaskus. Vi byter nummer och jag går ut ur mausoleet framlänges. Men många gubbar går ut baklänges.
På tillbakavägen promenerar vi förbi en gård full med järnstänger, runtskuttande kaniner, och burar med kanariefåglar, och när vi stannar till för att titta lite mer så blir vi förstås inbjudna på te. Gården tillhör A, som berättar att järnstängerna är till för försäljning, medan kanariefåglarna och kaninerna är till för sällskap. Medan vi sörplar översötat men ändå delikat te i hans lilla rastskrubb talar han med inlevelse om Salomo och hans förmåga att tala med fåglar, och sedan tar han fram den allra finaste.
- Se på den. Den är från Europa. Är den inte vacker? Ni skulle bara höra den sjunga. Dess röst är mycket vackrare än alla kanariefåglarnas.
A är stolt. Men jag är mest förvirrad.
- Varför har du egentligen så många kaniner och fåglar?
- Varför inte? I Europa älskar ni ju hundar. Men hundar sprider sjukdomar, precis som grisar. I islam och judendom är därför grisar förbjudna.
Vi är båda tysta en stund. Vi dricker mer te. Sedan byter han ämne.
- Varför är det egentligen så att vi araber inte får åka till Europa? Ni får ju komma hit. Om det beror på terrorismen så tycker jag att det är orättvist. Spanjorer och irländare får ju till exempel komma hit, fast det finns spanska och irländska terrorister. Man kan ju inte straffa alla för något som bara några få har gjort.
Den här frågan är vanlig, och varje gång är jag osäker på vad jag ska svara. Jag säger att de europeiska regeringarna är rädda för att fattiga människor - oavsett om de är araber eller inte - ska komma till Europa, för att vi då måste dela med oss av våra pengar. A skakar på huvudet.
- Jag förstår. Men det är inte rätt. Vi är ju alla av samma familj. Är någon av oss från månen kanske? Är någon av oss från rymden? Nej, vi är alla ättlingar till Abraham; ni genom Sara och vi genom Hagar.
A tystnar och sörplar i sig en till slurk te. Han tycks tänka. Sedan fortsätter han på samma tanke.
- Det är helt enkelt inte rätt. Bara Medelhavet skiljer åt oss. Vi är trots allt inte så olika.
Vi åker till As-Sayyida Zaynabs mausoleum söder om Damaskus. Här omkring bor en blandning av syrier, irakier, iranier och afghaner, de flesta av dem shia. På gatan utanför vill någon sälja mig ett paket strumpor.
- Nej tack.
- Varför inte? Det är ju Nike.
Inne i mausoleets mansavdelning gråter männen över Zaynabs sorgliga liv och död, och jag träffar M från Libanon. Han är intresserad av att jag är intresserad, men han blir också orolig för att jag ska misstolka Guds budskap, och råder mig därför att studera koranen direkt, istället för att lita till några shaycher; särskilt så om de är sunnishaycher.
- Shaycher är trots allt bara människor, och människor kan ha fel. Därför bör du enbart studera de shaycher som är direkt vägledda av Gud, som till exempel Imam Khumayni.
Jag säger okej. M berättar att han studerar till civilingenjör i Damaskus. Vi byter nummer och jag går ut ur mausoleet framlänges. Men många gubbar går ut baklänges.
På tillbakavägen promenerar vi förbi en gård full med järnstänger, runtskuttande kaniner, och burar med kanariefåglar, och när vi stannar till för att titta lite mer så blir vi förstås inbjudna på te. Gården tillhör A, som berättar att järnstängerna är till för försäljning, medan kanariefåglarna och kaninerna är till för sällskap. Medan vi sörplar översötat men ändå delikat te i hans lilla rastskrubb talar han med inlevelse om Salomo och hans förmåga att tala med fåglar, och sedan tar han fram den allra finaste.
- Se på den. Den är från Europa. Är den inte vacker? Ni skulle bara höra den sjunga. Dess röst är mycket vackrare än alla kanariefåglarnas.
A är stolt. Men jag är mest förvirrad.
- Varför har du egentligen så många kaniner och fåglar?
- Varför inte? I Europa älskar ni ju hundar. Men hundar sprider sjukdomar, precis som grisar. I islam och judendom är därför grisar förbjudna.
Vi är båda tysta en stund. Vi dricker mer te. Sedan byter han ämne.
- Varför är det egentligen så att vi araber inte får åka till Europa? Ni får ju komma hit. Om det beror på terrorismen så tycker jag att det är orättvist. Spanjorer och irländare får ju till exempel komma hit, fast det finns spanska och irländska terrorister. Man kan ju inte straffa alla för något som bara några få har gjort.
Den här frågan är vanlig, och varje gång är jag osäker på vad jag ska svara. Jag säger att de europeiska regeringarna är rädda för att fattiga människor - oavsett om de är araber eller inte - ska komma till Europa, för att vi då måste dela med oss av våra pengar. A skakar på huvudet.
- Jag förstår. Men det är inte rätt. Vi är ju alla av samma familj. Är någon av oss från månen kanske? Är någon av oss från rymden? Nej, vi är alla ättlingar till Abraham; ni genom Sara och vi genom Hagar.
A tystnar och sörplar i sig en till slurk te. Han tycks tänka. Sedan fortsätter han på samma tanke.
- Det är helt enkelt inte rätt. Bara Medelhavet skiljer åt oss. Vi är trots allt inte så olika.
Skurkstaten censurerar Skurkstaten
Ibland är det vi förväntar oss så förväntat att vi inte längre förväntar oss det. Ibland händer det ändå. Som nu till exempel: min blogg är nämligen förbjuden läsning för syrier. Å andra sidan är det inte bara mitt textande om Skurkstaten här på Skurkstaten som är förbjudet i Skurkstaten, det verkar vara varenda blogg på Blogspot.
Men kanske finns det ingenting så kreativt som begränsningar, och på ett annat internetkafé fanns ingen censur. J klickade lite här och där för att få fram var vår dator var officiellt registrerad. Jag fattar inte riktigt hur allt det här funkar, men jag och J satt officiellt uppkopplade i Moskva.
Och ryssarna har tydligen ingenting emot Skurkstaten.
---
En relaterad kommentar:
I Syrien kan det hända att en av landets medborgare åker ut till flygplatsen för att ta ett flyg från sin familj, som bor här i Syrien, till sitt arbete, som han eller hon i det här fallet utövar utomlands. Vidare kan det hända att medborgaren blir informerad, först i passkontrollen, att han eller hon inte får lämna landet utan att först ha uppsökt en viss byggnad. Det kan hända att den byggnaden inte har något annat namn än ett nummer, exempelvis 221 eller 245 eller i värsta fall 999. Medborgaren vet sedan tidigare att byggnader med nummer inte är bra byggnader, även om han eller hon hoppas att det bara handlar om en rutinkontroll.
Dessutom: om allt detta händer får medborgaren själv hantera de praktiska problem som uppkommer till följd av det plötsliga utreseförbudet, som exempelvis ombokandet av flygresan till ett datum efter uppsökandet av 221 eller 245 eller 999, och frånvaron från arbetet.
Det här kan nog hända lite varstans. Men när det händer i Syrien så vet medborgaren ofta inte varför.
Det hände idag.
Ibland är det vi förväntar oss så förväntat att vi inte längre förväntar oss det. Ibland händer det ändå. Som nu till exempel: min blogg är nämligen förbjuden läsning för syrier. Å andra sidan är det inte bara mitt textande om Skurkstaten här på Skurkstaten som är förbjudet i Skurkstaten, det verkar vara varenda blogg på Blogspot.
Men kanske finns det ingenting så kreativt som begränsningar, och på ett annat internetkafé fanns ingen censur. J klickade lite här och där för att få fram var vår dator var officiellt registrerad. Jag fattar inte riktigt hur allt det här funkar, men jag och J satt officiellt uppkopplade i Moskva.
Och ryssarna har tydligen ingenting emot Skurkstaten.
---
En relaterad kommentar:
I Syrien kan det hända att en av landets medborgare åker ut till flygplatsen för att ta ett flyg från sin familj, som bor här i Syrien, till sitt arbete, som han eller hon i det här fallet utövar utomlands. Vidare kan det hända att medborgaren blir informerad, först i passkontrollen, att han eller hon inte får lämna landet utan att först ha uppsökt en viss byggnad. Det kan hända att den byggnaden inte har något annat namn än ett nummer, exempelvis 221 eller 245 eller i värsta fall 999. Medborgaren vet sedan tidigare att byggnader med nummer inte är bra byggnader, även om han eller hon hoppas att det bara handlar om en rutinkontroll.
Dessutom: om allt detta händer får medborgaren själv hantera de praktiska problem som uppkommer till följd av det plötsliga utreseförbudet, som exempelvis ombokandet av flygresan till ett datum efter uppsökandet av 221 eller 245 eller 999, och frånvaron från arbetet.
Det här kan nog hända lite varstans. Men när det händer i Syrien så vet medborgaren ofta inte varför.
Det hände idag.
Satelliten
En nordamerikansk satellit hade trillat ned i en del av Afghanistan som fortfarande kontrollerades av talibaner. Talibanerna gick ut per television och deklarerade sin avsikt att förinta satelliten; en nordamerikansk satellit hade minsann ingen rätt att landa i deras land. Rice och resten av USA var jättearga: de anklagade terroristerna för att ha kapat satelliten.
Jag har börjat drömma skurkstatsdrömmar.
En nordamerikansk satellit hade trillat ned i en del av Afghanistan som fortfarande kontrollerades av talibaner. Talibanerna gick ut per television och deklarerade sin avsikt att förinta satelliten; en nordamerikansk satellit hade minsann ingen rätt att landa i deras land. Rice och resten av USA var jättearga: de anklagade terroristerna för att ha kapat satelliten.
Jag har börjat drömma skurkstatsdrömmar.
söndag 15 april 2007
söndag 8 april 2007
N är svenska
Det är långfredag. Barnen i huset har fått någon slags scoutuniformer och ska marschera i en kristen marsch, så jag går med med min palestinsk-syriska värdfamilj, mamma och moster och morbror, till syrianska kyrkan vid Baab Sharqii.
Det spelas europeisk marschmusik med virvlar och tromboner. Prästerna bränner rökelse. De vuxna står värdigt grupperade iklädda finkläder och lyssnar på storbarnen, medan småbarnen äter chips och popcorn.
- Pratar du svenska?
N är från Norsborg, femton år gammal och uppklädd i sitt allra finaste. Hon är här med sin mamma, som är syriska och född här i närheten av kyrkan. Pappa däremot är irakier och kvar hemma i förorten.
- Vad tycker du om Syrien? Visst är det fantastiskt?
Vi pratar en stund. Sedan presenterar jag henne för mamma och moster och morbror.
- Det här är N. Hon är svensk-syriska.
- Nej, säger N:s mamma med eftertryck och resten av familjen stämmer in. Hon är inte svensk-syriska. Hon är svenska, med syrisk bakgrund.
- Jo precis. Det var ju det jag menade.
Jag skrattar ett nervöst och ganska osäkert skratt.
Det är långfredag. Barnen i huset har fått någon slags scoutuniformer och ska marschera i en kristen marsch, så jag går med med min palestinsk-syriska värdfamilj, mamma och moster och morbror, till syrianska kyrkan vid Baab Sharqii.
Det spelas europeisk marschmusik med virvlar och tromboner. Prästerna bränner rökelse. De vuxna står värdigt grupperade iklädda finkläder och lyssnar på storbarnen, medan småbarnen äter chips och popcorn.
- Pratar du svenska?
N är från Norsborg, femton år gammal och uppklädd i sitt allra finaste. Hon är här med sin mamma, som är syriska och född här i närheten av kyrkan. Pappa däremot är irakier och kvar hemma i förorten.
- Vad tycker du om Syrien? Visst är det fantastiskt?
Vi pratar en stund. Sedan presenterar jag henne för mamma och moster och morbror.
- Det här är N. Hon är svensk-syriska.
- Nej, säger N:s mamma med eftertryck och resten av familjen stämmer in. Hon är inte svensk-syriska. Hon är svenska, med syrisk bakgrund.
- Jo precis. Det var ju det jag menade.
Jag skrattar ett nervöst och ganska osäkert skratt.
torsdag 5 april 2007
Palmyra
Vi åker till Palmyra, en gång Syriens viktigaste stad och tillika huvudstad åt imperiebyggaren Zenobia, Österns Drottning, men efter ett förlorat krig mot kejsar Aurelius och en stor jordbävning gick det utför. Idag är den forna oasstaden en samling ruiner, som nattetid endast befolkas av svarta myror och skeletten i gravtornen, men som under dagen får kraftig förstärkning av tiggare och självanställda entrepenörer från samhället strax intill som lever på oss turister.
Vi är också turister. Så vi bokar oss en kameltur ut i öknen med en fjortonårig bedupojke. Vi stämmer träff i ruinerna klockan sex nästa morgon.
Öknen ligger bortom ett fattigt bostadsområde, en militärflygplats, och soptippen. Det är fullt av får här. Fåraherdarna, som alla är småpojkar, låter sina hjordar beta på soporna, alltmedan ilskna hundar förföljer oss och skäller på våra lunkande femhundrakiloskameler, som inte rör en min. Förutom de ändlösa plastpåsarna ser vi överallt gamla ratade skor och sandaler. De är av plast och vad som är av plast tycks här överleva längst.
Efter en knapp timme kommer vi fram till det första bedulägret, några tält och en traktor med en stor vattentank i början av öknen. Här bor två familjer; jag tror att de är två män, fyra kvinnor, och ett femtontal barn, men jag är långt ifrån säker eftersom vuxna, barn, och allehanda djur kommer och går hela tiden.
Vi äter frukost: bröd, kokt potatis, oliver, fåryoghurt, stekt aubergine med chili, mjukost, marmelad, söt nötpasta, och oändliga glas med välsockrat te. Ett växlande men alltid stort antal småflickor sitter i en hög runt C och klappar på hennes ljusa hår, medan männen frågar ut mig om världen. Ett fyradagarslamm med blå ögon springer runt inne i tältet. Barnen pekar på lammet och på C och skrattar stort åt den blå likheten. Män som kvinnor kedjeröker.
Senare ger vi oss av med kamelerna och vår unge guide till en oas i närheten. Hit ut kommer stadsborna från det nybyggda samhället strax intill ruinerna för att odla dadlar och oliver och för att äta picknick på fredagarna. Vi träffar på två promenerande män som bjuder oss att äta picknicklunch med deras familjer: stekt ris med ärtor, köttfärs, och yoghurt, och så oändliga glas med välsockrat te förstås. Vi sitter i ring och äter alla från samma fat. Jag och C äter sämst från vår sida och vi får utstå många lustigheter för det tillkortakommandet.
De två promenerande männen visar sig vara kusiner, och deras fruar, som är systrar, är också deras kusiner, eftersom allas pappor (alltså totalt tre pappor) var syskon, och allas mammor (alltså totalt tre mammor) var syskon. Jag och C skrattar åt familjeförhållandena, men det har de inget emot utan skrattar åt sig själva och bjuder på kakaodryck.
När vi sitter där i palmoasen och dricker vår kakaodryck piper det i telefonen. Det är ett sms från Damaskus.
- Hi everyone! Don't miss "catch the rabbit", expected to be the party of the year on saturday 7th of april, amigos nightclub. Ticket details to come soon!
Här är man på jakt efter det ursprungliga och oförstörda, men se tji fick man. Täckning i öknen alltså. Och när jag frågar vår guide bekräftar han att bedus nu för tiden bara använder sina kameler till att frakta runt västerlänningar på. Vem vet om de inte snart står och köar till Amigos.
Får man rida kamel berusad?
Vi åker till Palmyra, en gång Syriens viktigaste stad och tillika huvudstad åt imperiebyggaren Zenobia, Österns Drottning, men efter ett förlorat krig mot kejsar Aurelius och en stor jordbävning gick det utför. Idag är den forna oasstaden en samling ruiner, som nattetid endast befolkas av svarta myror och skeletten i gravtornen, men som under dagen får kraftig förstärkning av tiggare och självanställda entrepenörer från samhället strax intill som lever på oss turister.
Vi är också turister. Så vi bokar oss en kameltur ut i öknen med en fjortonårig bedupojke. Vi stämmer träff i ruinerna klockan sex nästa morgon.
Öknen ligger bortom ett fattigt bostadsområde, en militärflygplats, och soptippen. Det är fullt av får här. Fåraherdarna, som alla är småpojkar, låter sina hjordar beta på soporna, alltmedan ilskna hundar förföljer oss och skäller på våra lunkande femhundrakiloskameler, som inte rör en min. Förutom de ändlösa plastpåsarna ser vi överallt gamla ratade skor och sandaler. De är av plast och vad som är av plast tycks här överleva längst.
Efter en knapp timme kommer vi fram till det första bedulägret, några tält och en traktor med en stor vattentank i början av öknen. Här bor två familjer; jag tror att de är två män, fyra kvinnor, och ett femtontal barn, men jag är långt ifrån säker eftersom vuxna, barn, och allehanda djur kommer och går hela tiden.
Vi äter frukost: bröd, kokt potatis, oliver, fåryoghurt, stekt aubergine med chili, mjukost, marmelad, söt nötpasta, och oändliga glas med välsockrat te. Ett växlande men alltid stort antal småflickor sitter i en hög runt C och klappar på hennes ljusa hår, medan männen frågar ut mig om världen. Ett fyradagarslamm med blå ögon springer runt inne i tältet. Barnen pekar på lammet och på C och skrattar stort åt den blå likheten. Män som kvinnor kedjeröker.
Senare ger vi oss av med kamelerna och vår unge guide till en oas i närheten. Hit ut kommer stadsborna från det nybyggda samhället strax intill ruinerna för att odla dadlar och oliver och för att äta picknick på fredagarna. Vi träffar på två promenerande män som bjuder oss att äta picknicklunch med deras familjer: stekt ris med ärtor, köttfärs, och yoghurt, och så oändliga glas med välsockrat te förstås. Vi sitter i ring och äter alla från samma fat. Jag och C äter sämst från vår sida och vi får utstå många lustigheter för det tillkortakommandet.
De två promenerande männen visar sig vara kusiner, och deras fruar, som är systrar, är också deras kusiner, eftersom allas pappor (alltså totalt tre pappor) var syskon, och allas mammor (alltså totalt tre mammor) var syskon. Jag och C skrattar åt familjeförhållandena, men det har de inget emot utan skrattar åt sig själva och bjuder på kakaodryck.
När vi sitter där i palmoasen och dricker vår kakaodryck piper det i telefonen. Det är ett sms från Damaskus.
- Hi everyone! Don't miss "catch the rabbit", expected to be the party of the year on saturday 7th of april, amigos nightclub. Ticket details to come soon!
Här är man på jakt efter det ursprungliga och oförstörda, men se tji fick man. Täckning i öknen alltså. Och när jag frågar vår guide bekräftar han att bedus nu för tiden bara använder sina kameler till att frakta runt västerlänningar på. Vem vet om de inte snart står och köar till Amigos.
Får man rida kamel berusad?
onsdag 4 april 2007
söndag 1 april 2007
Skurkstatstestet - så vet du om du bor i en skurkstat
Ibland kan det tyckas som om det här med skurkstater och ondskans axelmakter är något väldigt svårt och komplicerat; att det kanske beror på diktatur och krig och terrorism. Men egentligen är det inte så komplicerat: vi visste väl alla vilka som var skyldiga, även så innan teve förklarade det för oss.
Men för den som ändå är osäker och som inte har tillgång till teve finns det som tur är ett idiotsäkert test: hitta en statsanställd man eller kvinna med ett automatvapen, och undersök sedan formen på vapnets magasin. Glöm de intrikata analyserna. Formen är allt.
Om magasinet är något böjt, ungefär som en banan eller en bandyklubba, fast mindre, så befinner du dig i en skurkstat. Om inte så är du det inte.
Exempel 1: Du befinner dig i en skurkstat.
Exempel 2: Du befinner dig inte i en skurkstat.
Ibland kan det tyckas som om det här med skurkstater och ondskans axelmakter är något väldigt svårt och komplicerat; att det kanske beror på diktatur och krig och terrorism. Men egentligen är det inte så komplicerat: vi visste väl alla vilka som var skyldiga, även så innan teve förklarade det för oss.
Men för den som ändå är osäker och som inte har tillgång till teve finns det som tur är ett idiotsäkert test: hitta en statsanställd man eller kvinna med ett automatvapen, och undersök sedan formen på vapnets magasin. Glöm de intrikata analyserna. Formen är allt.
Om magasinet är något böjt, ungefär som en banan eller en bandyklubba, fast mindre, så befinner du dig i en skurkstat. Om inte så är du det inte.
Exempel 1: Du befinner dig i en skurkstat.
Exempel 2: Du befinner dig inte i en skurkstat.
tisdag 27 mars 2007
Israeler, disneylänningar, och vi riktiga människor
Jag och M pratade om Israel och hon kallade det för Disneyland. Och på sätt och vis är det ju sant: Israel är verkligen ett slags disneyland; en surrealistisk och artificiell stat, en sant osann nation, en pseudogemenskap mer skapad ur ideologi än ur delade erfarenheter. Dess medborgare kallas folk, men vad betyder det ordet när detta folk har hämtats dit från hela världen, när där finns lika många utseenden som ursprung, när där talas oändliga språk, och när den ene äter mat som den andre aldrig har sett?
Att skapa ett nytt land är som en teaterproduktion i verkligheten. Folkdanser, hymner, symboler och nationalrätter ska väljas ut, och alla vi som medverkar måste lära oss våra respektive roller; vi måste veta när vi ska komma in på scen, hur vi ska gå, och vad vi förväntas säga. Alla måste vi få lära oss vad som är "vår" kultur; vår musik, våra kläder, vårt sätt att tänka, eller vårt sätt att leva.
Så ja. M har rätt. Men även om det är sant att Israel är ett disneyland så finns det ett politiskt problem i att säga det, för den som använder disneylandkritiken mot Israel blir kritisk emot Israel som nation, snarare än kritisk emot vad denna nation gör mot andra nationer.
Och är vi verkligen så mycket mindre disneyländska än Israel? Danmark, en av Europas äldsta stater, satte nyligen stämplar på kanonerna och slog därmed fast - en gång för alla, eller i alla fall för den här gången - vad sann dansk kultur egentligen var. Men: om den danska regeringen nu kände sig tvungna att bestämma vad som var sant danskt, så betyder det att det inte fanns något sant danskt, för om det fanns skulle alla veta det, och det skulle inte behövas några listor. Den danska kulturen är därför ett politiskt beslut, och alltså är den godtycklig.
Ändå verkar ganska många tycka att det är just judarna som inte riktigt är ett riktigt folk, och att Israel därmed inte riktigt är ett riktigt land. Det mest intressanta i den kritiken är förstås vad den säger om kritikerna: det är ju nämligen underförstått att vi som kritiserar - som oftast européer - till skillnad från judarna eller israelerna faktiskt är på riktigt. Vi behöver de oriktiga.
Jean Baudrillard skriver (i Simulations) att Disneyland finns för att vi ska tro att Los Angeles finns på riktigt. Och för vissa européer kan nog Israel fylla den funktionen idag: det är ju lätt för oss att säga, och bevisa, att Israel inte är ett riktigt land - det är så pass uppenbart. Och på så sätt säger vi, och bevisar, att vi – till skillnad från dem – faktiskt är på riktigt. Det genealogiskt obehagliga i den här tankegången är förstås att Israel därmed får ta över en del av de europeiska judarnas roll: vi riktiga européer är riktiga européer eftersom judarna inte är det.
Det allra mest förbjudna; det som vi aldrig någonsin får börja misstänka, är förstås att även Europa är ett disneyland och att även europeiska folk och kulturer är godtyckliga, artificiella, och konstruerade ur ekonomiska och politiska ambitioner.
M sade kanske mycket mer än hon anande när hon drog disneylandskämtet.
Men hursomhelst, må vi alla vara disneylänningar eller inte: poängen är att vi missar poängen. Den israeliska nationen ska inte kritiseras för att den inte är lika riktig som vi är. Israeler ska kritiseras och motarbetas och stoppas för att de i sin strävan efter att bli ett sådant där riktigt folk i ett sådant där riktigt land mördar, kidnappar, våldtar och stjäl.
Om man kör en timme varifrån jag sitter och skriver det här så kan man se de israeliska befästningarna uppe på Golan. För ockupationen och kriget finns faktiskt på riktigt, och den angriper faktiskt riktiga människoliv.
Jag och M pratade om Israel och hon kallade det för Disneyland. Och på sätt och vis är det ju sant: Israel är verkligen ett slags disneyland; en surrealistisk och artificiell stat, en sant osann nation, en pseudogemenskap mer skapad ur ideologi än ur delade erfarenheter. Dess medborgare kallas folk, men vad betyder det ordet när detta folk har hämtats dit från hela världen, när där finns lika många utseenden som ursprung, när där talas oändliga språk, och när den ene äter mat som den andre aldrig har sett?
Att skapa ett nytt land är som en teaterproduktion i verkligheten. Folkdanser, hymner, symboler och nationalrätter ska väljas ut, och alla vi som medverkar måste lära oss våra respektive roller; vi måste veta när vi ska komma in på scen, hur vi ska gå, och vad vi förväntas säga. Alla måste vi få lära oss vad som är "vår" kultur; vår musik, våra kläder, vårt sätt att tänka, eller vårt sätt att leva.
Så ja. M har rätt. Men även om det är sant att Israel är ett disneyland så finns det ett politiskt problem i att säga det, för den som använder disneylandkritiken mot Israel blir kritisk emot Israel som nation, snarare än kritisk emot vad denna nation gör mot andra nationer.
Och är vi verkligen så mycket mindre disneyländska än Israel? Danmark, en av Europas äldsta stater, satte nyligen stämplar på kanonerna och slog därmed fast - en gång för alla, eller i alla fall för den här gången - vad sann dansk kultur egentligen var. Men: om den danska regeringen nu kände sig tvungna att bestämma vad som var sant danskt, så betyder det att det inte fanns något sant danskt, för om det fanns skulle alla veta det, och det skulle inte behövas några listor. Den danska kulturen är därför ett politiskt beslut, och alltså är den godtycklig.
Ändå verkar ganska många tycka att det är just judarna som inte riktigt är ett riktigt folk, och att Israel därmed inte riktigt är ett riktigt land. Det mest intressanta i den kritiken är förstås vad den säger om kritikerna: det är ju nämligen underförstått att vi som kritiserar - som oftast européer - till skillnad från judarna eller israelerna faktiskt är på riktigt. Vi behöver de oriktiga.
Jean Baudrillard skriver (i Simulations) att Disneyland finns för att vi ska tro att Los Angeles finns på riktigt. Och för vissa européer kan nog Israel fylla den funktionen idag: det är ju lätt för oss att säga, och bevisa, att Israel inte är ett riktigt land - det är så pass uppenbart. Och på så sätt säger vi, och bevisar, att vi – till skillnad från dem – faktiskt är på riktigt. Det genealogiskt obehagliga i den här tankegången är förstås att Israel därmed får ta över en del av de europeiska judarnas roll: vi riktiga européer är riktiga européer eftersom judarna inte är det.
Det allra mest förbjudna; det som vi aldrig någonsin får börja misstänka, är förstås att även Europa är ett disneyland och att även europeiska folk och kulturer är godtyckliga, artificiella, och konstruerade ur ekonomiska och politiska ambitioner.
M sade kanske mycket mer än hon anande när hon drog disneylandskämtet.
Men hursomhelst, må vi alla vara disneylänningar eller inte: poängen är att vi missar poängen. Den israeliska nationen ska inte kritiseras för att den inte är lika riktig som vi är. Israeler ska kritiseras och motarbetas och stoppas för att de i sin strävan efter att bli ett sådant där riktigt folk i ett sådant där riktigt land mördar, kidnappar, våldtar och stjäl.
Om man kör en timme varifrån jag sitter och skriver det här så kan man se de israeliska befästningarna uppe på Golan. För ockupationen och kriget finns faktiskt på riktigt, och den angriper faktiskt riktiga människoliv.
söndag 25 mars 2007
Diskussioner mellan människor möjliggör kommunikation
Exempel 1 - På glassrestaurangen i bazaren
Diskussion med: fem unga män från Aleppo som studerar till att bli muslimska missionärer. På väggarna hänger reklam för Nestlé och Hizbullah.
- Varför dricker du te samtidigt som du äter glass?
- Jag tycker om det, det är gott.
- Men du blandar varmt och kallt, det är inte bra, det är dåligt för tänderna. Jag tror att det var tysken Adam Smith som skrev om det.
- Det har jag inte hört. Jag tycker i alla fall om glass och te tillsammans.
- Vad tycker förresten folk i ditt land om profeten Muhammad?
Exempel 2 - Vid falafelståndet
Diskussion med: falafelförsäljaren.
- Varför har du en ring i örat?
- Min far gav den till mig när efter att jag hade dräpt min förste fiende.
- Va?
- Jag bara skämtade.
- Varför skämtade du?
Exempel 3 - På apoteket
Diskussion med: den kristne apotekaren, som har en mustasch.
- Får jag fråga dig något?
- Ja.
- Varför har du skägg?
- Hurså?
- Det passar dig inte. Du borde raka dig. Ditt skägg är ojämnt, det växer olika mycket på höger och vänster sida. Jag tycker att det ser konstigt ut. Varför har du inte mustasch istället, som mig? Mustasch är mycket snyggt.
- Jag ska tänka på det.
Jag köper mina mediciner. Han lägger dem i en plastpåse.
- Får jag fråga dig något annat?
- Ja.
- Jag har hört att det var amerikanarna själva som låg bakom attentaten den elfte september. Det var en ryss som sade det till mig. Vad anser du om det? Är det sant eller falskt?
Exempel 4 - I bokhandeln Nobel
Diskussion med: irakisk flykting i en armenisk bokhandel som letar efter en bok om pacifism av tysken Hermann Hesse som han skrev i Schweiz. Jag berättar att jag är från Sverige.
- Norge är världens vackraste land, säger han.
- Du har alltså varit i Norge?
- Ja, och i Sverige, och i Tyskland, och i flera andra länder i Europa. Det var inte svårt att resa till Europa förut. Men nu är allt annorlunda. Nu är det helt omöjligt.
- Jo, jag vet. Europa har förändrats.
- Men jag arbetar med en doktorsavhandling nu, om betydelsen av prepositionen "hattaa", och när jag har doktorerat kanske jag får komma in i Europa igen.
Exempel 5 - På Damaskus Universitet
Diskussion med: M, utanför toaletterna, efter att jag visat henne en kvarglömd plastdiamantring som jag hittat vid handfaten.
- Vill du förlova dig med mig?
- Jag vet inte riktigt.
- Jag vill bara förlova mig, inte gifta mig. Du kan ju fortfarande ändra dig.
- Jag vet ändå inte. Är det inte olagligt dessutom? Du är ju muslim och det är inte jag.
- Äsch. Jag är inte sunni. Jag är alevit och då är det inte så noga. Det fixar sig alltid. Och om du vill kan jag fixa ett bra jobb åt dig i regeringen. Vår president är alevit.
- Hmm.
- Om du inte förlovar dig med mig så skickar jag säkerhetspolisen efter dig.
Exempel 6 - I Sulaymaaniyyaklostret
Diskussion med: man i trettioårsåldern. Han sitter tyst bredvid mig och matar mig med bröd och chokladkex innan han slutligen tilltalar mig.
- Är du tysk?
- Nej.
- Är du muslim?
- Nej.
- Jaså inte. Men du, han den där Hitler, han var i alla fall en bra karl. Himlen sände honom. Det var meningen att han skulle befria araberna, men så dog han.
Exempel 7 - Vid ett gatustånd för kokta bönor vid busstationen
Diskussion med: kokaren och försäljaren av kokta bönor, som tar dryga två kronor för en skål bönor och ett glas böndricka.
- Vad heter den här kryddan på arabiska?
- Sumaaq.
- Ja visst ja, nu minns jag.
- Var kommer herrn ifrån?
- Från Sverige.
- Välkommen hit.
- Tack.
Det blir tyst ett tag. Jag äter bönor. Han kokar bönor.
- Har du förresten tänkt på en sak, säger jag. Överallt i världen är maten vi äter olika, men överallt i världen äter vi vår mat från likadana kinesiska tallrikar.
- Nej, säger han och letar runt bland ett femtiotal likadana skålar med texten "Made in China" på, tills han slutligen hittar en enda ensam skål som är annorlunda.
- Den här är från Förenade Arabemiraten.
Det blir tyst ett tag. Jag äter bönor. Han kokar bönor.
- Ligger Sverige förresten nära Kina?
- Nej, svarar jag. Inte särskilt nära.
Exempel 1 - På glassrestaurangen i bazaren
Diskussion med: fem unga män från Aleppo som studerar till att bli muslimska missionärer. På väggarna hänger reklam för Nestlé och Hizbullah.
- Varför dricker du te samtidigt som du äter glass?
- Jag tycker om det, det är gott.
- Men du blandar varmt och kallt, det är inte bra, det är dåligt för tänderna. Jag tror att det var tysken Adam Smith som skrev om det.
- Det har jag inte hört. Jag tycker i alla fall om glass och te tillsammans.
- Vad tycker förresten folk i ditt land om profeten Muhammad?
Exempel 2 - Vid falafelståndet
Diskussion med: falafelförsäljaren.
- Varför har du en ring i örat?
- Min far gav den till mig när efter att jag hade dräpt min förste fiende.
- Va?
- Jag bara skämtade.
- Varför skämtade du?
Exempel 3 - På apoteket
Diskussion med: den kristne apotekaren, som har en mustasch.
- Får jag fråga dig något?
- Ja.
- Varför har du skägg?
- Hurså?
- Det passar dig inte. Du borde raka dig. Ditt skägg är ojämnt, det växer olika mycket på höger och vänster sida. Jag tycker att det ser konstigt ut. Varför har du inte mustasch istället, som mig? Mustasch är mycket snyggt.
- Jag ska tänka på det.
Jag köper mina mediciner. Han lägger dem i en plastpåse.
- Får jag fråga dig något annat?
- Ja.
- Jag har hört att det var amerikanarna själva som låg bakom attentaten den elfte september. Det var en ryss som sade det till mig. Vad anser du om det? Är det sant eller falskt?
Exempel 4 - I bokhandeln Nobel
Diskussion med: irakisk flykting i en armenisk bokhandel som letar efter en bok om pacifism av tysken Hermann Hesse som han skrev i Schweiz. Jag berättar att jag är från Sverige.
- Norge är världens vackraste land, säger han.
- Du har alltså varit i Norge?
- Ja, och i Sverige, och i Tyskland, och i flera andra länder i Europa. Det var inte svårt att resa till Europa förut. Men nu är allt annorlunda. Nu är det helt omöjligt.
- Jo, jag vet. Europa har förändrats.
- Men jag arbetar med en doktorsavhandling nu, om betydelsen av prepositionen "hattaa", och när jag har doktorerat kanske jag får komma in i Europa igen.
Exempel 5 - På Damaskus Universitet
Diskussion med: M, utanför toaletterna, efter att jag visat henne en kvarglömd plastdiamantring som jag hittat vid handfaten.
- Vill du förlova dig med mig?
- Jag vet inte riktigt.
- Jag vill bara förlova mig, inte gifta mig. Du kan ju fortfarande ändra dig.
- Jag vet ändå inte. Är det inte olagligt dessutom? Du är ju muslim och det är inte jag.
- Äsch. Jag är inte sunni. Jag är alevit och då är det inte så noga. Det fixar sig alltid. Och om du vill kan jag fixa ett bra jobb åt dig i regeringen. Vår president är alevit.
- Hmm.
- Om du inte förlovar dig med mig så skickar jag säkerhetspolisen efter dig.
Exempel 6 - I Sulaymaaniyyaklostret
Diskussion med: man i trettioårsåldern. Han sitter tyst bredvid mig och matar mig med bröd och chokladkex innan han slutligen tilltalar mig.
- Är du tysk?
- Nej.
- Är du muslim?
- Nej.
- Jaså inte. Men du, han den där Hitler, han var i alla fall en bra karl. Himlen sände honom. Det var meningen att han skulle befria araberna, men så dog han.
Exempel 7 - Vid ett gatustånd för kokta bönor vid busstationen
Diskussion med: kokaren och försäljaren av kokta bönor, som tar dryga två kronor för en skål bönor och ett glas böndricka.
- Vad heter den här kryddan på arabiska?
- Sumaaq.
- Ja visst ja, nu minns jag.
- Var kommer herrn ifrån?
- Från Sverige.
- Välkommen hit.
- Tack.
Det blir tyst ett tag. Jag äter bönor. Han kokar bönor.
- Har du förresten tänkt på en sak, säger jag. Överallt i världen är maten vi äter olika, men överallt i världen äter vi vår mat från likadana kinesiska tallrikar.
- Nej, säger han och letar runt bland ett femtiotal likadana skålar med texten "Made in China" på, tills han slutligen hittar en enda ensam skål som är annorlunda.
- Den här är från Förenade Arabemiraten.
Det blir tyst ett tag. Jag äter bönor. Han kokar bönor.
- Ligger Sverige förresten nära Kina?
- Nej, svarar jag. Inte särskilt nära.
söndag 18 mars 2007
lördag 17 mars 2007
Bilarna i Ryska Tornet
Jag är en hemlig man som snokar runt i Ryska Tornet, ett torg i östra Damaskus rikaste affärsdistrikt. Med ett knöggligt papper och en nyinköpt kulspetspenna går jag runt bland de parkerade bilarna och inspekterar dem.
- Du där!
En arg man skyndar upp till mig, flankerad av två andra män. De två är också arga, om än lite mindre så.
- Vem är du? Och varför skriver du upp min bil? Förklara dig!
- Jag skriver bara upp bilmärket. Jag är nämligen intresserad av vilka bilmärken som finns här i Syrien.
- Vad menar du?
- Det finns många bilmärken här som jag aldrig har sett i Europa. Vi har inte lika många bilmärken som ni har.
Jag vet inte varför det är som det är, men det är ändå väldigt tydligt att det är just som det är, och det har tvingat mig till att fundera på olika förklaringar. Kanske är det den relativa fattigdomen, kanske är det den relativa närheten till Östasien, kanske är det den europeiska bilindustrins europeiska inflytande, och kanske är det Västvärldens nästanbojkott av Syrien; den sista tanken får stöd av att de europeiska och amerikanska bilarna är uråldriga (Volvo Amazon, t ex), medan de nyare bilarna är från tillverkare som Västeuropa inte ens har hört talas om.
Inga färdiga förklaringar, med andra ord, men här är i alla fall en lista över alla bilmärken som var parkerade och representerade den där dagen i Ryska Tornet. Jag tror det var en tisdag.
Saba (Iran)
Proton (Malaysia)
BYD Auto (Kina)
Chana (Kina)
Changhe (Kina)
Chery (Kina)
FMW (Kina)
Hafei Motor (Kina)
Hyundai (Sydkorea)
Kia (Sydkorea)
Asia (ägs av Kia, Sydkorea)
Daihatsu (Japan)
Mitsubishi (Japan)
Nissan (Japan)
Subaru (Japan)
Suzuki (Japan)
Toyota (Japan)
Buick (ägs av General Motors, USA)
Chevrolet (ägs av General Motors, USA)
Daewoo (ägs av General Motors, USA, och sydkoreanerna)
Daewoo Lacetti (ägs av Daewoo)
Hummer (ägs av General Motors, USA)
Land Rover (ägs av General Motors, USA, men var ursprungligen engelskt)
Opel (ägs av General Motors, USA, men var ursprungligen tyskt)
Ford (USA)
Mazda (ägs av Ford, USA, och japanerna)
Volvo (ägs av Ford, USA, men var ursprungligen svenskt)
Chrysler (ägs av DaimlerChrysler, USA/Tyskland)
Dodge (ägs av DaimlerChrysler, USA/Tyskland)
Mercedes (ägs av DaimlerChrysler, USA/Tyskland)
BMW (Tyskland)
Volkswagen (Tyskland)
SEAT (ägs av Volkswagen, Tyskland, men var ursprungligen spanskt)
Škoda (ägs av Volkswagen, Tyskland, men var ursprungligen tjeckiskt)
Fiat (Italien)
Lada (Ryssland)
Peugeot (Frankrike)
Simca (var franskt, men finns inte längre)
Renault (Frankrike)
Dacia (ägs av Renault, Frankrike, men var ursprungligen rumänskt)
ARO (var rumänskt, men såldes till en skum amerikansk finansman som omedelbart drev det i konkurs)
Samt två för mig fullständigt oidentifierbara bilar.
Men: jag är verkligen ingen bilindustriexpert, så var snäll och lita inte helt till den här listan; Ryska Tornet är inget representativt torg, halvtimmen jag var där är ingen representativ halvtimme, och jag är ingen representativ bilregistrerare. Men kanske kan bilarna i Ryska Tornet ändå läsas som ett mikrointro till syrisk makroekonomi.
Kan någon printa den här texten och pressa farfar på ett expertutlåtande?
Jag har förresten mött svensk konvertit nummer två. Men den här har inget skägg.
Jag är en hemlig man som snokar runt i Ryska Tornet, ett torg i östra Damaskus rikaste affärsdistrikt. Med ett knöggligt papper och en nyinköpt kulspetspenna går jag runt bland de parkerade bilarna och inspekterar dem.
- Du där!
En arg man skyndar upp till mig, flankerad av två andra män. De två är också arga, om än lite mindre så.
- Vem är du? Och varför skriver du upp min bil? Förklara dig!
- Jag skriver bara upp bilmärket. Jag är nämligen intresserad av vilka bilmärken som finns här i Syrien.
- Vad menar du?
- Det finns många bilmärken här som jag aldrig har sett i Europa. Vi har inte lika många bilmärken som ni har.
Jag vet inte varför det är som det är, men det är ändå väldigt tydligt att det är just som det är, och det har tvingat mig till att fundera på olika förklaringar. Kanske är det den relativa fattigdomen, kanske är det den relativa närheten till Östasien, kanske är det den europeiska bilindustrins europeiska inflytande, och kanske är det Västvärldens nästanbojkott av Syrien; den sista tanken får stöd av att de europeiska och amerikanska bilarna är uråldriga (Volvo Amazon, t ex), medan de nyare bilarna är från tillverkare som Västeuropa inte ens har hört talas om.
Inga färdiga förklaringar, med andra ord, men här är i alla fall en lista över alla bilmärken som var parkerade och representerade den där dagen i Ryska Tornet. Jag tror det var en tisdag.
Saba (Iran)
Proton (Malaysia)
BYD Auto (Kina)
Chana (Kina)
Changhe (Kina)
Chery (Kina)
FMW (Kina)
Hafei Motor (Kina)
Hyundai (Sydkorea)
Kia (Sydkorea)
Asia (ägs av Kia, Sydkorea)
Daihatsu (Japan)
Mitsubishi (Japan)
Nissan (Japan)
Subaru (Japan)
Suzuki (Japan)
Toyota (Japan)
Buick (ägs av General Motors, USA)
Chevrolet (ägs av General Motors, USA)
Daewoo (ägs av General Motors, USA, och sydkoreanerna)
Daewoo Lacetti (ägs av Daewoo)
Hummer (ägs av General Motors, USA)
Land Rover (ägs av General Motors, USA, men var ursprungligen engelskt)
Opel (ägs av General Motors, USA, men var ursprungligen tyskt)
Ford (USA)
Mazda (ägs av Ford, USA, och japanerna)
Volvo (ägs av Ford, USA, men var ursprungligen svenskt)
Chrysler (ägs av DaimlerChrysler, USA/Tyskland)
Dodge (ägs av DaimlerChrysler, USA/Tyskland)
Mercedes (ägs av DaimlerChrysler, USA/Tyskland)
BMW (Tyskland)
Volkswagen (Tyskland)
SEAT (ägs av Volkswagen, Tyskland, men var ursprungligen spanskt)
Škoda (ägs av Volkswagen, Tyskland, men var ursprungligen tjeckiskt)
Fiat (Italien)
Lada (Ryssland)
Peugeot (Frankrike)
Simca (var franskt, men finns inte längre)
Renault (Frankrike)
Dacia (ägs av Renault, Frankrike, men var ursprungligen rumänskt)
ARO (var rumänskt, men såldes till en skum amerikansk finansman som omedelbart drev det i konkurs)
Samt två för mig fullständigt oidentifierbara bilar.
Men: jag är verkligen ingen bilindustriexpert, så var snäll och lita inte helt till den här listan; Ryska Tornet är inget representativt torg, halvtimmen jag var där är ingen representativ halvtimme, och jag är ingen representativ bilregistrerare. Men kanske kan bilarna i Ryska Tornet ändå läsas som ett mikrointro till syrisk makroekonomi.
Kan någon printa den här texten och pressa farfar på ett expertutlåtande?
Jag har förresten mött svensk konvertit nummer två. Men den här har inget skägg.
söndag 4 mars 2007
torsdag 1 mars 2007
Kondomen
Jag står vid disken och pratar halstabletter med apotekaren när han kommer in genom dörren. Han går direkt fram till disken, mitt emellan mig och den andre väntande kunden, håller fram ett mynt i exakt valör och ler mot apotekaren, som snabbt plockar fram den lilla förpackning från under disken och smidigt smusslar över den i den framsträckta handen. Sedan är den unge mannen redan utanför dörren igen, färdighandlad och färdigutrustad, utan att ha gjort ett enda ljud.
lördag 24 februari 2007
Fastan
Igår började den kristna fastan. En uniformerad och europeiserad barnorkester (först trodde jag att de var scouter) marscherade genom det kristna kvarteret; småpojkarna med cymbaler, storpojkarna med bastrummor och tromboner, medan samtliga flickor, helt oavsett status, hade utrustats med snabbsmattrande marschtrummor. Ungefär hälften av de underåriga musikanterna var överviktiga.
Fyrtio dagar av veganism och absolutism gör nog inte Baab Toumas musikanter illa.
Å andra sidan: västerländska ideal är ju mest en västerländsk anfäktelse, och om smala flickkroppar dyrkas i Västerlandet, så är de inte alls lika efterfrågade i Syrien. Det allra viktigaste för de syriska flickorna, kristna som muslimer, är istället, och förstås, att de förblir rena och oförstörda fram till bröllopsnatten.
Igår började den kristna fastan. En uniformerad och europeiserad barnorkester (först trodde jag att de var scouter) marscherade genom det kristna kvarteret; småpojkarna med cymbaler, storpojkarna med bastrummor och tromboner, medan samtliga flickor, helt oavsett status, hade utrustats med snabbsmattrande marschtrummor. Ungefär hälften av de underåriga musikanterna var överviktiga.
Fyrtio dagar av veganism och absolutism gör nog inte Baab Toumas musikanter illa.
Å andra sidan: västerländska ideal är ju mest en västerländsk anfäktelse, och om smala flickkroppar dyrkas i Västerlandet, så är de inte alls lika efterfrågade i Syrien. Det allra viktigaste för de syriska flickorna, kristna som muslimer, är istället, och förstås, att de förblir rena och oförstörda fram till bröllopsnatten.
fredag 16 februari 2007
Saadi och P
Jag vet inte om det är all arabisk lök, eller om det bara är just den jag köper, men mina ögon inte bara gråter och svider när jag vill koka soppa, de rent smärtar.
Men å andra sidan: det är vackert idag, solen är stark och himlen är klar, även så om det blåser ganska friskt och plaststolen på altanen vill smita iväg när jag tittar bort. Vintern är i och för sig inte helt över ännu: igår morse vaknade jag upp runt fem, mitt i blixt och dunder, och var säker på att dö den elektriska döden. Om de tar någon så tar de väl mig här uppe på taket, tänkte jag och somnade om.
Nu har en dag gått sedan igår och gatornas tjocka sjösystem har torkat ut. Fukten från de senaste dagarnas hårda regnande ligger dock fortfarande kvar i luften.
Snart ska jag träffa P och visa honom runt i Gamla Stan. Jag träffade honom i förrgår kväll, han försökte få ihop verkligheten med en damaskuskarta när jag kom promenerande förbi honom och hans cykel på en av gatorna i centrum. Tillsammans har de kommit hit från Barcelona, vilket tog dem ett år och en vecka. Imorgon ska de vidare mot Kina, via Egypten, Iran och Himalaya, och sedan hem till Barcelona igen, bakvägen. P räknar med att cykla i två år till. Den som vill kan följa hans resa på www.imagineonbike.com.
P är doktorsstudederande och trettioett. Han gav sig alltså av när han var trettio. Jag kom att tänka på Saadi, den persiske poeten, som, sägs det, först ägnade sitt liv helt åt att läsa och studera, men som när han var trettio år gammal bestämde sig för att överge böckerna och gå istället. Han kom att vandra i trettio år, innan han till slut kände att han hade gått färdigt och satte sig ned för att skriva.
Jag vet inte om det är all arabisk lök, eller om det bara är just den jag köper, men mina ögon inte bara gråter och svider när jag vill koka soppa, de rent smärtar.
Men å andra sidan: det är vackert idag, solen är stark och himlen är klar, även så om det blåser ganska friskt och plaststolen på altanen vill smita iväg när jag tittar bort. Vintern är i och för sig inte helt över ännu: igår morse vaknade jag upp runt fem, mitt i blixt och dunder, och var säker på att dö den elektriska döden. Om de tar någon så tar de väl mig här uppe på taket, tänkte jag och somnade om.
Nu har en dag gått sedan igår och gatornas tjocka sjösystem har torkat ut. Fukten från de senaste dagarnas hårda regnande ligger dock fortfarande kvar i luften.
Snart ska jag träffa P och visa honom runt i Gamla Stan. Jag träffade honom i förrgår kväll, han försökte få ihop verkligheten med en damaskuskarta när jag kom promenerande förbi honom och hans cykel på en av gatorna i centrum. Tillsammans har de kommit hit från Barcelona, vilket tog dem ett år och en vecka. Imorgon ska de vidare mot Kina, via Egypten, Iran och Himalaya, och sedan hem till Barcelona igen, bakvägen. P räknar med att cykla i två år till. Den som vill kan följa hans resa på www.imagineonbike.com.
P är doktorsstudederande och trettioett. Han gav sig alltså av när han var trettio. Jag kom att tänka på Saadi, den persiske poeten, som, sägs det, först ägnade sitt liv helt åt att läsa och studera, men som när han var trettio år gammal bestämde sig för att överge böckerna och gå istället. Han kom att vandra i trettio år, innan han till slut kände att han hade gått färdigt och satte sig ned för att skriva.
torsdag 15 februari 2007
Rösterna
Kyrkklockorna är vackra, men onyanserade och instrumentella, de når mitt tak med taktfasthet och punktlig pålitlighet, de fullföljer sin uppgift men är varken mer eller mindre. Bönutroparna däremot är olika, så olika att de för mig har blivit till personligheter eller väsen; riktiga varelser, till hälften människa och till hälften moské.
Man kan aldrig vara säker på vem som ska börja, men ofta är det han med den starka och rena rösten. Sedan hör jag han med den släpiga och mjuka, han som sjunger mer långsamt och koncentrerat, mer försiktigt och drömlikt, särskilt vid det första utropet, innan soluppgången. Sedan faller de andra rösterna, en efter en. Han med den otrevliga och hetsiga rösten kommer som oftast sist; som om han blivit påmind när han som minst ville, han skyndar sig genom sin uppgift med envishet men utan känsla, hans toner är simpla och raka och tomma på musik och kärlek; han kunde likaväl ha proklamerat skingringsorder eller flygförseningar som Gud.
Men: när den otrevliga rösten har skyndat sig färdigt, när han tystnat och försvunnit med ett sista högtalarknaster, så finns han med den vackra rösten fortfarande kvar; fortsatt försiktig, fortsatt lockande och uppluckrande. Varje tonsvängning han gör är perfekt, varje ord han sjunger är mättat med skönhet.
Kyrkklockorna är vackra, men onyanserade och instrumentella, de når mitt tak med taktfasthet och punktlig pålitlighet, de fullföljer sin uppgift men är varken mer eller mindre. Bönutroparna däremot är olika, så olika att de för mig har blivit till personligheter eller väsen; riktiga varelser, till hälften människa och till hälften moské.
Man kan aldrig vara säker på vem som ska börja, men ofta är det han med den starka och rena rösten. Sedan hör jag han med den släpiga och mjuka, han som sjunger mer långsamt och koncentrerat, mer försiktigt och drömlikt, särskilt vid det första utropet, innan soluppgången. Sedan faller de andra rösterna, en efter en. Han med den otrevliga och hetsiga rösten kommer som oftast sist; som om han blivit påmind när han som minst ville, han skyndar sig genom sin uppgift med envishet men utan känsla, hans toner är simpla och raka och tomma på musik och kärlek; han kunde likaväl ha proklamerat skingringsorder eller flygförseningar som Gud.
Men: när den otrevliga rösten har skyndat sig färdigt, när han tystnat och försvunnit med ett sista högtalarknaster, så finns han med den vackra rösten fortfarande kvar; fortsatt försiktig, fortsatt lockande och uppluckrande. Varje tonsvängning han gör är perfekt, varje ord han sjunger är mättat med skönhet.
söndag 11 februari 2007
Fredag och vilodag / Dag och kväll
Klockan nio möter jag M vid Östra Porten och vi tar en tjugominutersbuss till hans hem i At-Tall, ett samhälle strax norr om Damaskus. Han vill bjuda mig på traditionell fredagsfrukost, kashksoppa, och så vill han ge mig gratis tandvård. Vi lyssnar på Fayrouz (såklart) och slevar i oss varsin liter kashk. Sedan går vi till kliniken där han jobbar.
Karies är, om jag förstått det hela rätt, en samling bakterier som bor inuti min tand och livnär sig på att äta upp mig. En tandläkare är, om jag förstått det hela rätt, en som borrar sönder bakteriernas bosättning och alltså tar livet av de små parasiterna.
- Du är min bästa patient någonsin, säger M med uppriktig beundran medan han borrar på. Hålet är jättelitet och dina tänder är nästan perfekta. Den preventiva tandvården i Sverige måste vara fantastisk.
M jobbar snabbt men det blir gradvis allt tydligare att han trots allt började för sent, särskilt så när böneutroparen ropar ut bönen.
- Jag måste gå, säger M och ser skyldig ut. Jag bara måste vara där på fredagsbönen, annars kommer de prata illa om mig. Jag får lägga in ett provisoriskt skydd nu. Vi gör klart det här senare.
Han lämnar mig i en liten park som är full av barn. De gömmer sig från mig och fnissar. Efter en halvtimme kommer M tillbaka och vi går tillbaka till tandkliniken. Medan han fyller upp det pre-böneliga borrhålet tittar jag på teve. Israeliska ungdomar i uniform springer runt omkring Al-Aqsaa-moskén i Jerusalem och skjuter med sina vapen. Palestinska ungdomar utan uniform kastar sporadiska stenar och blöder lite här och där.
När lagningen är klar åker vi upp i bergen med pappans lastbil. Vi slår oss ned i en torrjordad olivodling med ensam vattenslang utan vatten och fantastisk utsikt, och vi betittar det milsvida scenariot alltmedan vi knaprar nötter och klunkar te. Vi kan se Qasyounberget med tevemasterna och nästan hela Damaskus, och längst borta i slutet av allt det där som vi kan se så kan vi se Shaychberget, och därmed Israel.
Man kan nästan tro att Jerusalem finns på riktigt.
Efter väldigt mycket te och väldigt mycket nötter åker vi lastbil nedför berget, och sedan tar jag en minibuss in till Damaskus. Min minibuss blir omkörd av en bil med en fet man och fyra mycket beslöjade kvinnor. De måste ha varit ännu högre upp i bergen än jag och M, för de har en snögubbe på motorhuven, och snögubben har en morot som näsa.
På kvällen samma dag går jag med H och K till Muhii ad-Diin-moskén, där den andalusiske sufimystikern Ibn al-Arabii är begravd. H och K försvinner upp till den beslöjade kvinnobalkongen medan jag går rakt fram och in i den stora bönsalen, som bara är till för män. På golvet framme vid pulpeten sitter en gammal shaych och föreläser lugnt och värdigt för en grupp tjockskäggiga män, men vid ingången är det mest klenskäggiga vardagspappor som vilar sig och käkar godis, medan deras småsöner springer runt och skrattar och leker på de stora mattäckta ytorna. I ett hörn av salen pågår dhikr; en samling gubbar bildar ring och gungar rytmiskt, hand i hand, medan de reciterar en ramsa som handlar om Gud. I mitten av cirkeln snurrar en ung man runt sin egen axel. Ramsan och gungandet och snurrandet blir alltmer extatiskt och vilt och gubbarna börjar hoppa. Ovanför oss på balkongen sitter kvinnorna och tittar på.
När snurrandet är över kommer den unge mannen fram till mig och ger mig ett äpple. Han tillhör den sufiska naqshibandiorden och har kommit hit av samma skäl som jag; shaych Al-Yaqoubiis lektion efter bönen.
Shaych Muhammad Al-Yaqoubii, ättling till profeten Muhammad och sufimästare av samma orden som Ivan Agueli tillhörde, kommer in och bönen börjar: jag är den ende i lokalen förutom småbarnen som inte ber. En av dem, en liten pojke på fyra eller fem, sätter sig bredvid mig. Han gör inte ett ljud, men efter en stund tar han fram och ger mig en kaffekaramell av märket Al-Andalusiyya.
Efter bönen kommer en annan pojke, kanske tio eller elva, fram och sätter sig bredvid mig och karamellpojken. Först är han för blyg för att säga vad han vill, men sedan blir nyfikenheten för stark:
- Varför bad inte du? frågar han.
- För att jag inte är muslim.
- Är du kristen då?
- Nej, inte riktigt.
Det blir tyst ganska länge. Det ser ut som om han tänker på något svårt.
- Hur ber du i så fall?
- Ibland sitter jag stilla och väntar.
Han skrattar, ett väldigt snällt skratt.
- Det är ett konstigt sätt att be.
- Det har du rätt i.
- Hur ber de kristna när de är i kyrkan?
- De sitter på stolar, och så lutar de sig framåt och håller händerna så här.
Jag lutar mig framåt och knäpper händerna. Han skrattar igen.
- Finns det inga mattor i kyrkan som man kan sitta på?
- Nej, bara stolar.
Det blir tyst igen och han skrattar inte. Hans ansikte ser ut att vara fullt av djup förvirring.
- Jag har hört att de kristna håller ljus i handen.
- Det gör de ibland.
- Men brinner inte håret upp då?
Lektionen börjar. Ett hundratal män sitter utspridda över salen och lyssnar noggrant till shaychens högtalarbackade, välartikulerade och felfria högarabiska. Idag handlar det om faran i bokstavlig tolkning; om vi pratar om Gud som Honom så betyder det inte att Han är en man, om vi talar om Guds tron så betyder det inte att det rent fysiskt finns en tron. Religionen besvarar frågor som är svåra för människan att förstå.
En liten pojke i täckjacka rullar runt på golvet i lika svårförståeliga mönster. Två bröder med hopväxta ögonbryn och en påse bröd lekbråkar på en stol bredvid mig. En gigantisk lcd-display visar de aktuella bönetiderna.
Det är inte bara syrier här. Jag noterar västafrikander och somalier och malaysier och indier; jag har till och med fått en blond svensk konvertit utpekad av snurraren. När lektionen är över går jag fram till honom för att hälsa. Han känner igen mig och jag känner igen honom. Det är M, från Dalarna. Vi hängde en sommar för länge sedan och spelade en del musik tillsammans. Sist jag såg honom var hemma hos mig, i Stockholm för sex eller sju år sedan, när han sov över hos mig efter en fest. Nu har han stort skägg och kaftan och heter inte längre M utan A. Han är gift med en eritreanska och de har en ettårig son döpt efter Profeten. A presenterar mig för shaych Al-Yaqoubii, som talar en mjuk och vänlig invandrargöteborgska sedan tre nittiotalsår i Sverige.
- Det här är din chans att komma till Islam, säger shaychen till mig.
- Jobba på honom, säger han till A.
Sedan ler han vänligt och skrattar, på samma glada och vänliga sätt som pojken skrattade på tidigare.
Jag och A lämnar moskén och jag följer med honom till hans damaskushem. Vi pratar minnen och byter livshistorier, och han bjuder på te och dadlar och kokt zucchini med risfyllning.
Klockan nio möter jag M vid Östra Porten och vi tar en tjugominutersbuss till hans hem i At-Tall, ett samhälle strax norr om Damaskus. Han vill bjuda mig på traditionell fredagsfrukost, kashksoppa, och så vill han ge mig gratis tandvård. Vi lyssnar på Fayrouz (såklart) och slevar i oss varsin liter kashk. Sedan går vi till kliniken där han jobbar.
Karies är, om jag förstått det hela rätt, en samling bakterier som bor inuti min tand och livnär sig på att äta upp mig. En tandläkare är, om jag förstått det hela rätt, en som borrar sönder bakteriernas bosättning och alltså tar livet av de små parasiterna.
- Du är min bästa patient någonsin, säger M med uppriktig beundran medan han borrar på. Hålet är jättelitet och dina tänder är nästan perfekta. Den preventiva tandvården i Sverige måste vara fantastisk.
M jobbar snabbt men det blir gradvis allt tydligare att han trots allt började för sent, särskilt så när böneutroparen ropar ut bönen.
- Jag måste gå, säger M och ser skyldig ut. Jag bara måste vara där på fredagsbönen, annars kommer de prata illa om mig. Jag får lägga in ett provisoriskt skydd nu. Vi gör klart det här senare.
Han lämnar mig i en liten park som är full av barn. De gömmer sig från mig och fnissar. Efter en halvtimme kommer M tillbaka och vi går tillbaka till tandkliniken. Medan han fyller upp det pre-böneliga borrhålet tittar jag på teve. Israeliska ungdomar i uniform springer runt omkring Al-Aqsaa-moskén i Jerusalem och skjuter med sina vapen. Palestinska ungdomar utan uniform kastar sporadiska stenar och blöder lite här och där.
När lagningen är klar åker vi upp i bergen med pappans lastbil. Vi slår oss ned i en torrjordad olivodling med ensam vattenslang utan vatten och fantastisk utsikt, och vi betittar det milsvida scenariot alltmedan vi knaprar nötter och klunkar te. Vi kan se Qasyounberget med tevemasterna och nästan hela Damaskus, och längst borta i slutet av allt det där som vi kan se så kan vi se Shaychberget, och därmed Israel.
Man kan nästan tro att Jerusalem finns på riktigt.
Efter väldigt mycket te och väldigt mycket nötter åker vi lastbil nedför berget, och sedan tar jag en minibuss in till Damaskus. Min minibuss blir omkörd av en bil med en fet man och fyra mycket beslöjade kvinnor. De måste ha varit ännu högre upp i bergen än jag och M, för de har en snögubbe på motorhuven, och snögubben har en morot som näsa.
På kvällen samma dag går jag med H och K till Muhii ad-Diin-moskén, där den andalusiske sufimystikern Ibn al-Arabii är begravd. H och K försvinner upp till den beslöjade kvinnobalkongen medan jag går rakt fram och in i den stora bönsalen, som bara är till för män. På golvet framme vid pulpeten sitter en gammal shaych och föreläser lugnt och värdigt för en grupp tjockskäggiga män, men vid ingången är det mest klenskäggiga vardagspappor som vilar sig och käkar godis, medan deras småsöner springer runt och skrattar och leker på de stora mattäckta ytorna. I ett hörn av salen pågår dhikr; en samling gubbar bildar ring och gungar rytmiskt, hand i hand, medan de reciterar en ramsa som handlar om Gud. I mitten av cirkeln snurrar en ung man runt sin egen axel. Ramsan och gungandet och snurrandet blir alltmer extatiskt och vilt och gubbarna börjar hoppa. Ovanför oss på balkongen sitter kvinnorna och tittar på.
När snurrandet är över kommer den unge mannen fram till mig och ger mig ett äpple. Han tillhör den sufiska naqshibandiorden och har kommit hit av samma skäl som jag; shaych Al-Yaqoubiis lektion efter bönen.
Shaych Muhammad Al-Yaqoubii, ättling till profeten Muhammad och sufimästare av samma orden som Ivan Agueli tillhörde, kommer in och bönen börjar: jag är den ende i lokalen förutom småbarnen som inte ber. En av dem, en liten pojke på fyra eller fem, sätter sig bredvid mig. Han gör inte ett ljud, men efter en stund tar han fram och ger mig en kaffekaramell av märket Al-Andalusiyya.
Efter bönen kommer en annan pojke, kanske tio eller elva, fram och sätter sig bredvid mig och karamellpojken. Först är han för blyg för att säga vad han vill, men sedan blir nyfikenheten för stark:
- Varför bad inte du? frågar han.
- För att jag inte är muslim.
- Är du kristen då?
- Nej, inte riktigt.
Det blir tyst ganska länge. Det ser ut som om han tänker på något svårt.
- Hur ber du i så fall?
- Ibland sitter jag stilla och väntar.
Han skrattar, ett väldigt snällt skratt.
- Det är ett konstigt sätt att be.
- Det har du rätt i.
- Hur ber de kristna när de är i kyrkan?
- De sitter på stolar, och så lutar de sig framåt och håller händerna så här.
Jag lutar mig framåt och knäpper händerna. Han skrattar igen.
- Finns det inga mattor i kyrkan som man kan sitta på?
- Nej, bara stolar.
Det blir tyst igen och han skrattar inte. Hans ansikte ser ut att vara fullt av djup förvirring.
- Jag har hört att de kristna håller ljus i handen.
- Det gör de ibland.
- Men brinner inte håret upp då?
Lektionen börjar. Ett hundratal män sitter utspridda över salen och lyssnar noggrant till shaychens högtalarbackade, välartikulerade och felfria högarabiska. Idag handlar det om faran i bokstavlig tolkning; om vi pratar om Gud som Honom så betyder det inte att Han är en man, om vi talar om Guds tron så betyder det inte att det rent fysiskt finns en tron. Religionen besvarar frågor som är svåra för människan att förstå.
En liten pojke i täckjacka rullar runt på golvet i lika svårförståeliga mönster. Två bröder med hopväxta ögonbryn och en påse bröd lekbråkar på en stol bredvid mig. En gigantisk lcd-display visar de aktuella bönetiderna.
Det är inte bara syrier här. Jag noterar västafrikander och somalier och malaysier och indier; jag har till och med fått en blond svensk konvertit utpekad av snurraren. När lektionen är över går jag fram till honom för att hälsa. Han känner igen mig och jag känner igen honom. Det är M, från Dalarna. Vi hängde en sommar för länge sedan och spelade en del musik tillsammans. Sist jag såg honom var hemma hos mig, i Stockholm för sex eller sju år sedan, när han sov över hos mig efter en fest. Nu har han stort skägg och kaftan och heter inte längre M utan A. Han är gift med en eritreanska och de har en ettårig son döpt efter Profeten. A presenterar mig för shaych Al-Yaqoubii, som talar en mjuk och vänlig invandrargöteborgska sedan tre nittiotalsår i Sverige.
- Det här är din chans att komma till Islam, säger shaychen till mig.
- Jobba på honom, säger han till A.
Sedan ler han vänligt och skrattar, på samma glada och vänliga sätt som pojken skrattade på tidigare.
Jag och A lämnar moskén och jag följer med honom till hans damaskushem. Vi pratar minnen och byter livshistorier, och han bjuder på te och dadlar och kokt zucchini med risfyllning.
torsdag 8 februari 2007
Till Gamla Stan
Två administrativa förändringar har inträffat i mitt liv. Den första är att jag har fått syriskt uppehållstillstånd. Därmed räknas jag inte längre som turist utan som boende i landet. Det kostar några tior att ansöka om uppehållstillstånd, och det tar en himla massa tid att få det, men alla som söker tycks få det så småningom, det handlar mest om stämplar och underskrifter som ska placeras lite här och där, och papper som ska skickas lite hit och dit. Andra vägen runt verkar det däremot omöjligt, syrier får inte ens komma till Sverige som turister över en helg. I och för sig kan de ju alltid ansöka, rent teoretiskt, men i slutänden förlorar teorin. Slaktaren på vår gata, som jag köper fisk av, har exempelvis fått avslag alla gånger han ansökt. Svenska ambassaden här hade nyligen ett tolkjobb ledigt; det gick ut på att meddela avslag.
Den andra förändringen i mitt liv är att jag har flyttat till det kristna kvarteret i Gamla Stan, in innanför de gamla romerska stadsmurarna. Jag hyr ett rum på hustaket hos en kristen syrisk-palestinsk familj. Huset är gammalt och slitet och svinkallt. Jag eldar med bensin dygnet runt i kaminen och klockan tre varje dag slutar vattnet att fungera, men det är fantastiskt att bo här: mitt kvarter har varit kontinuerligt bebyggt och bebott längre än någon plats i hela Europa, och jag kan se flera kilometer stad åt alla håll från mitt tak. När vinterregnet slår ned mot mig finns inga undanflykter, och jag kan koka mitt arabicakaffe på kaminen.
Två lögner krävdes för att flytta hit. Den första lögnen gick ut på att jag var kristen. Den var i och för sig inte absolut nödvändig, jag kunde också ha sagt att jag var muslim, eller så kunde jag ha hittat mig ur frågan på något sätt, men det hade varit obekvämt, och jag hade framstått som väldigt konstig. Antingen är man muslim eller så är man kristen eller i konstigaste fall så är man jude. Något annat är man helt enkelt inte. Jag sade en gång till en trevlig man att jag var buddist, men då slutade han plötsligt vara en trevlig man. "Du är alltså hedning, det är inte bra", förklarade han för mig med största möjliga allvar. Jag har också prövat, vid flera olika tillfällen, med att säga att jag inte tror på Gud, men det blir som oftast väldigt dålig stämning. Den andra lögnen jag tog till med var att jag är gift. Den var i och för sig inte heller absolut nödvändig, men i och för sig är den just så nödvändig om min flickvän ska kunna komma hit från Europa och hälsa på och bo med mig. Det vore alltför mycket att begära av en värdfamilj att de skulle göra sig medvetet medskyldiga till lömskaläge.
Här på en kristen kvadratkilometer koncentreras hela stadens alkoholkonsumtion och därmed de finare restaurangerna. Den uråldrige och tystlåtne armeniske bokhandlaren med pipa, mustasch och sossekept skyltar böcker om Israels brott mot de mänskliga rättigheterna tillsammans med Mein Kampf, och på internetkaféet har de Jesus som skärmsläckare. Idag gick jag förbi Sankt Georgs hårsalong. Skägg och hår bara växer, snart får jag lov att gå dit.
Två administrativa förändringar har inträffat i mitt liv. Den första är att jag har fått syriskt uppehållstillstånd. Därmed räknas jag inte längre som turist utan som boende i landet. Det kostar några tior att ansöka om uppehållstillstånd, och det tar en himla massa tid att få det, men alla som söker tycks få det så småningom, det handlar mest om stämplar och underskrifter som ska placeras lite här och där, och papper som ska skickas lite hit och dit. Andra vägen runt verkar det däremot omöjligt, syrier får inte ens komma till Sverige som turister över en helg. I och för sig kan de ju alltid ansöka, rent teoretiskt, men i slutänden förlorar teorin. Slaktaren på vår gata, som jag köper fisk av, har exempelvis fått avslag alla gånger han ansökt. Svenska ambassaden här hade nyligen ett tolkjobb ledigt; det gick ut på att meddela avslag.
Den andra förändringen i mitt liv är att jag har flyttat till det kristna kvarteret i Gamla Stan, in innanför de gamla romerska stadsmurarna. Jag hyr ett rum på hustaket hos en kristen syrisk-palestinsk familj. Huset är gammalt och slitet och svinkallt. Jag eldar med bensin dygnet runt i kaminen och klockan tre varje dag slutar vattnet att fungera, men det är fantastiskt att bo här: mitt kvarter har varit kontinuerligt bebyggt och bebott längre än någon plats i hela Europa, och jag kan se flera kilometer stad åt alla håll från mitt tak. När vinterregnet slår ned mot mig finns inga undanflykter, och jag kan koka mitt arabicakaffe på kaminen.
Två lögner krävdes för att flytta hit. Den första lögnen gick ut på att jag var kristen. Den var i och för sig inte absolut nödvändig, jag kunde också ha sagt att jag var muslim, eller så kunde jag ha hittat mig ur frågan på något sätt, men det hade varit obekvämt, och jag hade framstått som väldigt konstig. Antingen är man muslim eller så är man kristen eller i konstigaste fall så är man jude. Något annat är man helt enkelt inte. Jag sade en gång till en trevlig man att jag var buddist, men då slutade han plötsligt vara en trevlig man. "Du är alltså hedning, det är inte bra", förklarade han för mig med största möjliga allvar. Jag har också prövat, vid flera olika tillfällen, med att säga att jag inte tror på Gud, men det blir som oftast väldigt dålig stämning. Den andra lögnen jag tog till med var att jag är gift. Den var i och för sig inte heller absolut nödvändig, men i och för sig är den just så nödvändig om min flickvän ska kunna komma hit från Europa och hälsa på och bo med mig. Det vore alltför mycket att begära av en värdfamilj att de skulle göra sig medvetet medskyldiga till lömskaläge.
Här på en kristen kvadratkilometer koncentreras hela stadens alkoholkonsumtion och därmed de finare restaurangerna. Den uråldrige och tystlåtne armeniske bokhandlaren med pipa, mustasch och sossekept skyltar böcker om Israels brott mot de mänskliga rättigheterna tillsammans med Mein Kampf, och på internetkaféet har de Jesus som skärmsläckare. Idag gick jag förbi Sankt Georgs hårsalong. Skägg och hår bara växer, snart får jag lov att gå dit.
lördag 3 februari 2007
fredag 2 februari 2007
Katterna
Damaskus har inga gatuhundar, Damaskus har istället gatukatter. Särskilt i Gamla Stan. Och särskilt om natten.
Jag ser dem överallt; i små gränder, i större gränder, under bilar, bakom träd. De lever som råttor och äter soporna som folk ställer ut, de tar sin andel innan gatusoparna tar sin. Det finns mycket sopor och färre gatusopare, och därför är katterna här både stora och feta.
Jag brukade tro att de var vilda, för de skyr människor - särskilt barn - och de slinker in under de parkerade bilarna så fort någon kommer i närheten, men i morse fick jag tänka om. Det kattstora hålet som den feta katten slank ut från, längs ned i en människodörr, var utan tvivel sågat av människohänder.
Damaskus har inga gatuhundar, Damaskus har istället gatukatter. Särskilt i Gamla Stan. Och särskilt om natten.
Jag ser dem överallt; i små gränder, i större gränder, under bilar, bakom träd. De lever som råttor och äter soporna som folk ställer ut, de tar sin andel innan gatusoparna tar sin. Det finns mycket sopor och färre gatusopare, och därför är katterna här både stora och feta.
Jag brukade tro att de var vilda, för de skyr människor - särskilt barn - och de slinker in under de parkerade bilarna så fort någon kommer i närheten, men i morse fick jag tänka om. Det kattstora hålet som den feta katten slank ut från, längs ned i en människodörr, var utan tvivel sågat av människohänder.
lördag 27 januari 2007
En krock
En konstig sak i Syrien är att männen här aldrig har fel. Kvinnor kan i och för sig ha fel, och det händer ganska ofta att andra har fel, men vad gäller män så är det helt enkelt omöjligt. Jag vet inte riktigt varför, det mest bara är så, men eftersom den där andra (alltså han eller hon som har fel) ganska ofta är en man så skapar det här fenomenet en del problem med det logiska.
Idag tittade jag på när två bilar krockade med varandra. Den ena körde full fart framåt på en huvudgata, den andra kom ut med full fart framåt från en sidogata med stoppskylt. Det hela var väldigt förvirrande, för ingen av de två förarna hade gjort fel, och ändå hade de krockat. Han som kom från sidogatan med stoppskylten förklarade att hans väg också, på sätt och vis, var en huvudgata.
Det är alltså väldigt annorlunda från när jag bodde i England. Där kan du sparka någon på benet och personen kommer att be dig om ursäkt; hon eller han stod ju trots allt i vägen för din spark.
En konstig sak i Syrien är att männen här aldrig har fel. Kvinnor kan i och för sig ha fel, och det händer ganska ofta att andra har fel, men vad gäller män så är det helt enkelt omöjligt. Jag vet inte riktigt varför, det mest bara är så, men eftersom den där andra (alltså han eller hon som har fel) ganska ofta är en man så skapar det här fenomenet en del problem med det logiska.
Idag tittade jag på när två bilar krockade med varandra. Den ena körde full fart framåt på en huvudgata, den andra kom ut med full fart framåt från en sidogata med stoppskylt. Det hela var väldigt förvirrande, för ingen av de två förarna hade gjort fel, och ändå hade de krockat. Han som kom från sidogatan med stoppskylten förklarade att hans väg också, på sätt och vis, var en huvudgata.
Det är alltså väldigt annorlunda från när jag bodde i England. Där kan du sparka någon på benet och personen kommer att be dig om ursäkt; hon eller han stod ju trots allt i vägen för din spark.
fredag 26 januari 2007
Japan
N har varit i Japan och hälsat på några vänner. Nu är han tillbaka, förvirrad, och han har berättat allt om Japan för oss, och allt detta kan summeras i sex punkter:
1) japaner klipper experimentella frisyrer på sina hundar och klär upp dem i de senaste hundtrenderna
2) biljettkontrollanterna bugar för resenärerna
3) den ackumulerade förseningen för en hel tåglinje, under ett helt år, var tolv sekunder, och det pga ett självmord
4) de japanska vägarna har inbyggda saltvattenssprinklers som automatiskt tar bort snön och isen vid halka
5) toaletterna tvättar folk där bak efter avslutat handling
6) det finns särskilda hotell med temarum för att leva ut olika sexfantasier och perversioner
De är visst inte kloka de där japanerna.
Eller annorlunda uttryckt: vill ni veta mer om Japan så behöver ni bara läsa här på Skurkstaten. Allt som beskriver Syrien beskriver hur det inte är i Japan.
N har varit i Japan och hälsat på några vänner. Nu är han tillbaka, förvirrad, och han har berättat allt om Japan för oss, och allt detta kan summeras i sex punkter:
1) japaner klipper experimentella frisyrer på sina hundar och klär upp dem i de senaste hundtrenderna
2) biljettkontrollanterna bugar för resenärerna
3) den ackumulerade förseningen för en hel tåglinje, under ett helt år, var tolv sekunder, och det pga ett självmord
4) de japanska vägarna har inbyggda saltvattenssprinklers som automatiskt tar bort snön och isen vid halka
5) toaletterna tvättar folk där bak efter avslutat handling
6) det finns särskilda hotell med temarum för att leva ut olika sexfantasier och perversioner
De är visst inte kloka de där japanerna.
Eller annorlunda uttryckt: vill ni veta mer om Japan så behöver ni bara läsa här på Skurkstaten. Allt som beskriver Syrien beskriver hur det inte är i Japan.
måndag 22 januari 2007
Konversation i affären
- Hur mycket blir det allt som allt?
- Det här är yoghurt du har tagit, inte mjölk.
- Jag vet.
- Men du har köpt corn flakes. Man kan inte äta corn flakes med yoghurt.
- Jo, det tycker jag. Det är gott.
- Men yoghurt är inte söt. Det måste vara sött.
- Jag ogillar sötma.
- Du är för smal. Du äter för litet socker.
- Kanske. Varsågod, här är pengarna.
- Här är växeln. Guds fred.
- Må Gud vara med dig.
- Hur mycket blir det allt som allt?
- Det här är yoghurt du har tagit, inte mjölk.
- Jag vet.
- Men du har köpt corn flakes. Man kan inte äta corn flakes med yoghurt.
- Jo, det tycker jag. Det är gott.
- Men yoghurt är inte söt. Det måste vara sött.
- Jag ogillar sötma.
- Du är för smal. Du äter för litet socker.
- Kanske. Varsågod, här är pengarna.
- Här är växeln. Guds fred.
- Må Gud vara med dig.
söndag 14 januari 2007
Turkiskt interludium
Jag promenerar ut ur Stora Skurkstaten, jag promenerar in i NATO och över den Europeiska Unionens framtida gräns. Ett gigantiskt porträtt av Ayatullah Khumayni vinkar adjö, ett gigantiskt porträtt av Atatürk vinkar hej. Det arabiska alfabetet byts ut mot det latinska, religionen byts ut mot nationen, nordamerikanske M16 ersätter sovjetiska kalashnikovs.
Turkarna har två passkontroller bara vid gränsen, men det räcker tydligen inte i turkiska Kurdistan, där det bor tjugo miljoner potentiella terrorister – första checkpointen kommer redan i Yuksekova, där pansarvagnsutrustad trafikpolis kontrollerar våra pass och vårt bagage. Efter kontrollen kör vi vidare en bit och passerar en militäranläggning, och tvingas därefter stanna i en andra checkpoint för passkontroll, bagagegenomgång och kroppsvisitering. Sedan rullar vi igen, vi passerar spridda pansarfordon och polisposter, och snart har vi en ny militäranläggning och ännu en checkpoint; återigen pass, bagage och kroppsvisitering (iranierna och kurderna visiteras extremt noggrant, jag visiteras extremt slarvigt). Sedan, i Hoşap, ännu en militärbas, därefter ännu en militär vaktpost, och sedan ännu en checkpoint, ingen passkontroll den här gången dock, men däremot söker de igenom hela bussen efter gömda saker. Strax därefter kommer vi till en femte checkpoint med en femte trafikpolispansarvagn, men den här gången tvingas vi inte stanna av någon anledning. Vi passerar en sista militärbas och sedan är vi framme i Van.
Jag sover den natten på en långfärdsbuss till södra Turkiet och den syriska gränsen.
Refräng, fast i baktakt: Jag promenerar ut ur NATO och ut ur Eurovisionsschlagerns territorium. Jag promenerar in i Lilla Skurkstaten, över den Europeiska Unionens framtida gräns. Ett gigantiskt porträtt av Atatürk vinkar adjö, ett gigantiskt porträtt av presidenten Bashaar al-Assad, och av förre presidenten och pappan Haafizh al-Assad, vinkar hej. Det latinska alfabetet byts ut mot det arabiska, nationen ersätts av antiimperialismen, sovjetiska kalashnikovs ersätter nordamerikanske M16.
Första syriska konversationen (inuti passkontoret):
- Varför har du skägg? Är du muslim.
- Nej, jag bara har det.
- Varför talar du arabiska? Har du syriskt påbrå?
- Nej, jag bara talar arabiska.
Andra syriska konversationen (vid passkontrollen):
- Varför har du skägg?
- Min flickvän gillar skägg.
- Hon är alltså muslim?
- Nej, hon bara gillar skägg.
Jag promenerar ut ur Stora Skurkstaten, jag promenerar in i NATO och över den Europeiska Unionens framtida gräns. Ett gigantiskt porträtt av Ayatullah Khumayni vinkar adjö, ett gigantiskt porträtt av Atatürk vinkar hej. Det arabiska alfabetet byts ut mot det latinska, religionen byts ut mot nationen, nordamerikanske M16 ersätter sovjetiska kalashnikovs.
Turkarna har två passkontroller bara vid gränsen, men det räcker tydligen inte i turkiska Kurdistan, där det bor tjugo miljoner potentiella terrorister – första checkpointen kommer redan i Yuksekova, där pansarvagnsutrustad trafikpolis kontrollerar våra pass och vårt bagage. Efter kontrollen kör vi vidare en bit och passerar en militäranläggning, och tvingas därefter stanna i en andra checkpoint för passkontroll, bagagegenomgång och kroppsvisitering. Sedan rullar vi igen, vi passerar spridda pansarfordon och polisposter, och snart har vi en ny militäranläggning och ännu en checkpoint; återigen pass, bagage och kroppsvisitering (iranierna och kurderna visiteras extremt noggrant, jag visiteras extremt slarvigt). Sedan, i Hoşap, ännu en militärbas, därefter ännu en militär vaktpost, och sedan ännu en checkpoint, ingen passkontroll den här gången dock, men däremot söker de igenom hela bussen efter gömda saker. Strax därefter kommer vi till en femte checkpoint med en femte trafikpolispansarvagn, men den här gången tvingas vi inte stanna av någon anledning. Vi passerar en sista militärbas och sedan är vi framme i Van.
Jag sover den natten på en långfärdsbuss till södra Turkiet och den syriska gränsen.
Refräng, fast i baktakt: Jag promenerar ut ur NATO och ut ur Eurovisionsschlagerns territorium. Jag promenerar in i Lilla Skurkstaten, över den Europeiska Unionens framtida gräns. Ett gigantiskt porträtt av Atatürk vinkar adjö, ett gigantiskt porträtt av presidenten Bashaar al-Assad, och av förre presidenten och pappan Haafizh al-Assad, vinkar hej. Det latinska alfabetet byts ut mot det arabiska, nationen ersätts av antiimperialismen, sovjetiska kalashnikovs ersätter nordamerikanske M16.
Första syriska konversationen (inuti passkontoret):
- Varför har du skägg? Är du muslim.
- Nej, jag bara har det.
- Varför talar du arabiska? Har du syriskt påbrå?
- Nej, jag bara talar arabiska.
Andra syriska konversationen (vid passkontrollen):
- Varför har du skägg?
- Min flickvän gillar skägg.
- Hon är alltså muslim?
- Nej, hon bara gillar skägg.
fredag 12 januari 2007
M och hans te
Jag går på gatan när M kommer fram och vill träna sin tyska. Han tar mig till sitt bästa tehus, en våning upp inuti Tabriz enorma bazaar, Irans största. Det är bara män här, de dricker sitt hårdkokta te på fat och med bit och de puffar sin tobak ur vattenpipor som står uppradade framför dem på borden. Imam Ali och Imam Husayn, och någon som kanske är ägarens pappa, hänger ovanför oss på de gulrökta väggarna, alla över trettio har mustasch, och M rotar runt i sockerburken efter de små bitarna - de är tydligen bäst att dricka på.
Under te nummer två börjar ägaren plötsligt mässa något med hög röst och går långsamt och värdigt runt i tur och ordning till oss alla och serverar oss varsin delikat dadel. Varje gång han ger en lucka i mässandet stämmer de andra mustaschmännen in i en refräng, något om Gud.
- Det var en bön för alla dem som brukade komma hit men som är döda nu, förklarar M efteråt.
Han stirrar framför sig:
- Tänk ändå vad kort livet är. Vi går hit varje dag och dricker te. Och sedan dör vi.
Jag går på gatan när M kommer fram och vill träna sin tyska. Han tar mig till sitt bästa tehus, en våning upp inuti Tabriz enorma bazaar, Irans största. Det är bara män här, de dricker sitt hårdkokta te på fat och med bit och de puffar sin tobak ur vattenpipor som står uppradade framför dem på borden. Imam Ali och Imam Husayn, och någon som kanske är ägarens pappa, hänger ovanför oss på de gulrökta väggarna, alla över trettio har mustasch, och M rotar runt i sockerburken efter de små bitarna - de är tydligen bäst att dricka på.
Under te nummer två börjar ägaren plötsligt mässa något med hög röst och går långsamt och värdigt runt i tur och ordning till oss alla och serverar oss varsin delikat dadel. Varje gång han ger en lucka i mässandet stämmer de andra mustaschmännen in i en refräng, något om Gud.
- Det var en bön för alla dem som brukade komma hit men som är döda nu, förklarar M efteråt.
Han stirrar framför sig:
- Tänk ändå vad kort livet är. Vi går hit varje dag och dricker te. Och sedan dör vi.
torsdag 11 januari 2007
Howard Baskerville: in memoriam
Av allt som kommer från Orienten är det bara två saker som Amerika älskar: Jesus och oljan. Av allt som kommer från Amerika tycks det däremot bara vara dess regering som iranierna hatar, och något annat vore närmast omänskligt med tanke på nordamerikanernas långa missdådslista mot iranierna. Två dåd utmärker sig: dels CIA-kuppen 1953 (statskuppspremiär för CIA), då britterna och nordamerikanerna störtande den iranska demokratin och satte en diktator på tronen i utbyte mot olja, dels det irakiska anfallskriget mot Iran, då Pentagon ivrigt stöttade Saddaam Husayn. Inte värst, men nyast, är de ekonomiska sanktionerna, som Clinton drev igenom 1996.
Men till och med Amerika - och kanske framförallt Amerika - är mer än sin regering. Idag hittade jag ett porträtt av Howard Baskerville på konstitutionsmuseet här i Tabriz. Baskerville var nebraskier men kom till Tabriz som lärare och protestantisk missionär 1907, ungefär samtidigt som den iranske kungen tyckte att det här med demokrati och konstitution hade gått för långt och bestämde sig för att göra något åt saken. Backad av sina blekansiktade kolonialkamrater i Ryssland och England attackerade han och raserade därför parlamentet, och snart hade spillrorna av regeringen och dess påivrare retirerat från huvudstaden och satt instängda i ett belägrat Tabriz.
Baskerville tackade i det läget nej tack till västerländsk evakuering och stannade istället kvar med sina elever, som han nu inte bara utbildade utan också tränade och ledde i strid. Under ett misslyckat utbrytningsförsök sköts han till döds av kungliga kulor den 19 april 1909. Baskerville blev nästan tjugofyra år gammal. Han hyllas som hjälte och martyr i Iran. Han ligger begravd på den kristna kyrkogården i Tabriz.
Av allt som kommer från Orienten är det bara två saker som Amerika älskar: Jesus och oljan. Av allt som kommer från Amerika tycks det däremot bara vara dess regering som iranierna hatar, och något annat vore närmast omänskligt med tanke på nordamerikanernas långa missdådslista mot iranierna. Två dåd utmärker sig: dels CIA-kuppen 1953 (statskuppspremiär för CIA), då britterna och nordamerikanerna störtande den iranska demokratin och satte en diktator på tronen i utbyte mot olja, dels det irakiska anfallskriget mot Iran, då Pentagon ivrigt stöttade Saddaam Husayn. Inte värst, men nyast, är de ekonomiska sanktionerna, som Clinton drev igenom 1996.
Men till och med Amerika - och kanske framförallt Amerika - är mer än sin regering. Idag hittade jag ett porträtt av Howard Baskerville på konstitutionsmuseet här i Tabriz. Baskerville var nebraskier men kom till Tabriz som lärare och protestantisk missionär 1907, ungefär samtidigt som den iranske kungen tyckte att det här med demokrati och konstitution hade gått för långt och bestämde sig för att göra något åt saken. Backad av sina blekansiktade kolonialkamrater i Ryssland och England attackerade han och raserade därför parlamentet, och snart hade spillrorna av regeringen och dess påivrare retirerat från huvudstaden och satt instängda i ett belägrat Tabriz.
Baskerville tackade i det läget nej tack till västerländsk evakuering och stannade istället kvar med sina elever, som han nu inte bara utbildade utan också tränade och ledde i strid. Under ett misslyckat utbrytningsförsök sköts han till döds av kungliga kulor den 19 april 1909. Baskerville blev nästan tjugofyra år gammal. Han hyllas som hjälte och martyr i Iran. Han ligger begravd på den kristna kyrkogården i Tabriz.
måndag 8 januari 2007
Olika saker jag har märkt i Iran
1) I min guidebok till Syrien (2004) stämmer nästan allting. I min guidebok till Iran (2004, samma förlag) stämmer nästan ingenting. Iran verkar förändras väldigt snabbt jämfört med sina grannländer.
2) I Iran är den religiösa kvinnosynen institutionaliserad. Bussar och tunnelbana har olika sektioner för män och kvinnor (alltid den främre för männen), och alla kvinnor över sju måste täcka håret enligt lag, men även om många kvinnor verkligen täcker allt hår har jag märkt att den hårlagen omtolkas en hel del av kvinnorna. Som oftast ser man fem till tio centimeter av luggen, eller hårslingor som kommer ut i nacken, och i Tehran händer det till och med att slöjan hänger och dinglar på hästsvansens gummisnodd i nacken. Med andra ord: det pågår ett dagligt kvinnligt uppror som utspelar sig på symboliskt territorium, upproret riktar sig inte bara mot en symbol utan använder också själv symbolspråket för att göra sitt budskap: varje slöja som inte täcker håret symboliserar dels en slöja som faktiskt täcker håret, men också en vägran gentemot att täcka det.
3) Kvinnorna i Iran, där islamisk lag alltså är statligt påtvingad, verkar ändå mer självständiga än kvinnorna i Syrien, där religion och religiös lag är individens (och familjens) fria val. De iranska kvinnorna rör sig runt i samhället oeskorterade, de kör bil, kramar sina pojkvänner på gatan, och talar med mig - en främmande ickemuslimsk man - framför allas ögon, utan att någon runt omkring oss höjer på några ögonbryn. Jag har en tanke om det här som jag i och för sig aldrig kan kontrollera, men jag undrar om inte de iranska mullorna kände sig tvingade till sina kompromisslösa lagstiftartag just för att de iranska kvinnorna var på väg att bli lite för självständiga.
4) Ayatullah Khumayni har döpt hela Iran efter sig själv. Varenda stad tycks ha Khumaynigator och Khumayniboulevarder, och ibland även Khumaynitorg. Det finns till och med en stad döpt efter Khumayni, och i Tehran heter tunnelbanans centralstation Imam Khumayni, medan shiaislams viktigaste gestalter, Imam Ali och Imam Husayn, har skickats ut längsmed linjerna och tilldelats varsin ocentral småstation.
1) I min guidebok till Syrien (2004) stämmer nästan allting. I min guidebok till Iran (2004, samma förlag) stämmer nästan ingenting. Iran verkar förändras väldigt snabbt jämfört med sina grannländer.
2) I Iran är den religiösa kvinnosynen institutionaliserad. Bussar och tunnelbana har olika sektioner för män och kvinnor (alltid den främre för männen), och alla kvinnor över sju måste täcka håret enligt lag, men även om många kvinnor verkligen täcker allt hår har jag märkt att den hårlagen omtolkas en hel del av kvinnorna. Som oftast ser man fem till tio centimeter av luggen, eller hårslingor som kommer ut i nacken, och i Tehran händer det till och med att slöjan hänger och dinglar på hästsvansens gummisnodd i nacken. Med andra ord: det pågår ett dagligt kvinnligt uppror som utspelar sig på symboliskt territorium, upproret riktar sig inte bara mot en symbol utan använder också själv symbolspråket för att göra sitt budskap: varje slöja som inte täcker håret symboliserar dels en slöja som faktiskt täcker håret, men också en vägran gentemot att täcka det.
3) Kvinnorna i Iran, där islamisk lag alltså är statligt påtvingad, verkar ändå mer självständiga än kvinnorna i Syrien, där religion och religiös lag är individens (och familjens) fria val. De iranska kvinnorna rör sig runt i samhället oeskorterade, de kör bil, kramar sina pojkvänner på gatan, och talar med mig - en främmande ickemuslimsk man - framför allas ögon, utan att någon runt omkring oss höjer på några ögonbryn. Jag har en tanke om det här som jag i och för sig aldrig kan kontrollera, men jag undrar om inte de iranska mullorna kände sig tvingade till sina kompromisslösa lagstiftartag just för att de iranska kvinnorna var på väg att bli lite för självständiga.
4) Ayatullah Khumayni har döpt hela Iran efter sig själv. Varenda stad tycks ha Khumaynigator och Khumayniboulevarder, och ibland även Khumaynitorg. Det finns till och med en stad döpt efter Khumayni, och i Tehran heter tunnelbanans centralstation Imam Khumayni, medan shiaislams viktigaste gestalter, Imam Ali och Imam Husayn, har skickats ut längsmed linjerna och tilldelats varsin ocentral småstation.
torsdag 4 januari 2007
Ett och ett annat tåg
Det går ett tredagarståg från Lilla till Stora Skurkstaten, genom Turkiet, och tidigt på morgonen den första i första lämnar jag Damaskus tillsammans med B.
Hela den första dagen ligger jag hopklämd mellan överbädd och tak, medan det syriska tåget skumpar sig framåt och uppåt och nedåt och skvätter hårt i sidled. Min mage är kass; att resa i moderniteten kräver varken ben eller muskler, men däremot en okänslig mage. Jag tänker att vi lika gärna kunde vara på väg till ett utrotningsläger eller ett slakthus, vi reser inklämda, infogade, fogade, och vi blir matade på fasta tider av en matningsansvarig som tycks ha övergett Allah och istället valt att tillbe vete och socker:
Frukost: mjukost och marmelad, vetebröd, vetekex med krämfyllning, vetekex med honungsfyllning, vetekex med kokosfyllning, salta vetekex.
Lunch: ris och kyckling, vetebröd, vetekex med chokladfyllning, vetekakor med chokladfyllning, sockerdryck med kolasmak.
Middag: en 160 gr konservburk med tonfisk i olja, vetebröd, vetekex med krämfyllning, salta vetekex, gelégodis.
Det känns fel, det bara måste vara fel, att resa så här; att resa utan att först resa sig upp, att bara invänta målet, passiviserad och strandad i ett ingenstans mellan två någonstans. B berättar om en tevedokumentär hon såg, om en indisk man som vandrade till Mekka istället för att ta ett chartrat flygplan med de andra muslimerna. Det tog honom tre år, och vet ni varför det tog honom tre år? Jo, för att det är långt från Indien till Mekka.
(...)
Vi blir fem timmar försenade vid den turkiska gränsen; ingen häromkring är så nitisk och misstänksam som turken, men så finns det inte heller någon annan häromkring som har så många nya datorer att skriva i, och så många terrorister att akta sig för.
Fem timmar försening, alltså, men sedan är vi i turkiska Kurdistan och klättrar i berg. Den syriska öknen känns direkt världsdelar borta, fönsterplatsen erövras istället av snötäckta alper. Vi följer kurviga floddalar och ser inget annat än vitt åt alla håll. Landskapet känns lugnare och tystare här.
Den andra kvällen är vi framme vid Vansjön. Vi tar en tågfärja till östra stranden och det egentliga Van, en gammal armenisk stad som utrotades och jämnades med marken under den stora rensningen 1915, under en turkisk vurm för fosterlandskärlek. Här väntar ett iranskt tåg som betjänar resans andra del. Innan vi går ombord på det iranska tåget tar B på sig slöja och formlösa kläder som döljer hennes kropp.
Det iranska tåget är fantastiskt; exemplariskt rent, rymligt, och välorganiserat, med artig personal som kommer med drycker och som oroar sig för B:s feber. Tågchefen försäkrar sig först om att vi är gifta, men när det väl är avklarat flyttar han oss till en privat förstaklasskupé. Nästa dag får B träffa den medföljande tågläkaren, alltmedan vi dricker te med färsk citron, serverad i porslinskanna av vitskjortade kypare. Allt är väldigt imponerande, det måste finnas andra förklaringar till Irans kärnkraftsprogram än landets rena ondska.
(...)
Det var femton timmar sedan vi passerade den Islamiska Republikens gräns men landskapet har fortfarande inte förändrats. Samma bleka, spartana vackerhet, samma tomma vita vidder. Oftast inget annat än snö, ibland, lövlösa träd och iskantade strömmar, ibland en ensam by; en klunga färglösa låga hus av tegel.
Det går ett tredagarståg från Lilla till Stora Skurkstaten, genom Turkiet, och tidigt på morgonen den första i första lämnar jag Damaskus tillsammans med B.
Hela den första dagen ligger jag hopklämd mellan överbädd och tak, medan det syriska tåget skumpar sig framåt och uppåt och nedåt och skvätter hårt i sidled. Min mage är kass; att resa i moderniteten kräver varken ben eller muskler, men däremot en okänslig mage. Jag tänker att vi lika gärna kunde vara på väg till ett utrotningsläger eller ett slakthus, vi reser inklämda, infogade, fogade, och vi blir matade på fasta tider av en matningsansvarig som tycks ha övergett Allah och istället valt att tillbe vete och socker:
Frukost: mjukost och marmelad, vetebröd, vetekex med krämfyllning, vetekex med honungsfyllning, vetekex med kokosfyllning, salta vetekex.
Lunch: ris och kyckling, vetebröd, vetekex med chokladfyllning, vetekakor med chokladfyllning, sockerdryck med kolasmak.
Middag: en 160 gr konservburk med tonfisk i olja, vetebröd, vetekex med krämfyllning, salta vetekex, gelégodis.
Det känns fel, det bara måste vara fel, att resa så här; att resa utan att först resa sig upp, att bara invänta målet, passiviserad och strandad i ett ingenstans mellan två någonstans. B berättar om en tevedokumentär hon såg, om en indisk man som vandrade till Mekka istället för att ta ett chartrat flygplan med de andra muslimerna. Det tog honom tre år, och vet ni varför det tog honom tre år? Jo, för att det är långt från Indien till Mekka.
(...)
Vi blir fem timmar försenade vid den turkiska gränsen; ingen häromkring är så nitisk och misstänksam som turken, men så finns det inte heller någon annan häromkring som har så många nya datorer att skriva i, och så många terrorister att akta sig för.
Fem timmar försening, alltså, men sedan är vi i turkiska Kurdistan och klättrar i berg. Den syriska öknen känns direkt världsdelar borta, fönsterplatsen erövras istället av snötäckta alper. Vi följer kurviga floddalar och ser inget annat än vitt åt alla håll. Landskapet känns lugnare och tystare här.
Den andra kvällen är vi framme vid Vansjön. Vi tar en tågfärja till östra stranden och det egentliga Van, en gammal armenisk stad som utrotades och jämnades med marken under den stora rensningen 1915, under en turkisk vurm för fosterlandskärlek. Här väntar ett iranskt tåg som betjänar resans andra del. Innan vi går ombord på det iranska tåget tar B på sig slöja och formlösa kläder som döljer hennes kropp.
Det iranska tåget är fantastiskt; exemplariskt rent, rymligt, och välorganiserat, med artig personal som kommer med drycker och som oroar sig för B:s feber. Tågchefen försäkrar sig först om att vi är gifta, men när det väl är avklarat flyttar han oss till en privat förstaklasskupé. Nästa dag får B träffa den medföljande tågläkaren, alltmedan vi dricker te med färsk citron, serverad i porslinskanna av vitskjortade kypare. Allt är väldigt imponerande, det måste finnas andra förklaringar till Irans kärnkraftsprogram än landets rena ondska.
(...)
Det var femton timmar sedan vi passerade den Islamiska Republikens gräns men landskapet har fortfarande inte förändrats. Samma bleka, spartana vackerhet, samma tomma vita vidder. Oftast inget annat än snö, ibland, lövlösa träd och iskantade strömmar, ibland en ensam by; en klunga färglösa låga hus av tegel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
