Palmyra

Vi åker till Palmyra, en gång Syriens viktigaste stad och tillika huvudstad åt imperiebyggaren Zenobia, Österns Drottning, men efter ett förlorat krig mot kejsar Aurelius och en stor jordbävning gick det utför. Idag är den forna oasstaden en samling ruiner, som nattetid endast befolkas av svarta myror och skeletten i gravtornen, men som under dagen får kraftig förstärkning av tiggare och självanställda entrepenörer från samhället strax intill som lever på oss turister.

Vi är också turister. Så vi bokar oss en kameltur ut i öknen med en fjortonårig bedupojke. Vi stämmer träff i ruinerna klockan sex nästa morgon.

Öknen ligger bortom ett fattigt bostadsområde, en militärflygplats, och soptippen. Det är fullt av får här. Fåraherdarna, som alla är småpojkar, låter sina hjordar beta på soporna, alltmedan ilskna hundar förföljer oss och skäller på våra lunkande femhundrakiloskameler, som inte rör en min. Förutom de ändlösa plastpåsarna ser vi överallt gamla ratade skor och sandaler. De är av plast och vad som är av plast tycks här överleva längst.

Efter en knapp timme kommer vi fram till det första bedulägret, några tält och en traktor med en stor vattentank i början av öknen. Här bor två familjer; jag tror att de är två män, fyra kvinnor, och ett femtontal barn, men jag är långt ifrån säker eftersom vuxna, barn, och allehanda djur kommer och går hela tiden.

Vi äter frukost: bröd, kokt potatis, oliver, fåryoghurt, stekt aubergine med chili, mjukost, marmelad, söt nötpasta, och oändliga glas med välsockrat te. Ett växlande men alltid stort antal småflickor sitter i en hög runt C och klappar på hennes ljusa hår, medan männen frågar ut mig om världen. Ett fyradagarslamm med blå ögon springer runt inne i tältet. Barnen pekar på lammet och på C och skrattar stort åt den blå likheten. Män som kvinnor kedjeröker.

Senare ger vi oss av med kamelerna och vår unge guide till en oas i närheten. Hit ut kommer stadsborna från det nybyggda samhället strax intill ruinerna för att odla dadlar och oliver och för att äta picknick på fredagarna. Vi träffar på två promenerande män som bjuder oss att äta picknicklunch med deras familjer: stekt ris med ärtor, köttfärs, och yoghurt, och så oändliga glas med välsockrat te förstås. Vi sitter i ring och äter alla från samma fat. Jag och C äter sämst från vår sida och vi får utstå många lustigheter för det tillkortakommandet.

De två promenerande männen visar sig vara kusiner, och deras fruar, som är systrar, är också deras kusiner, eftersom allas pappor (alltså totalt tre pappor) var syskon, och allas mammor (alltså totalt tre mammor) var syskon. Jag och C skrattar åt familjeförhållandena, men det har de inget emot utan skrattar åt sig själva och bjuder på kakaodryck.

När vi sitter där i palmoasen och dricker vår kakaodryck piper det i telefonen. Det är ett sms från Damaskus.

- Hi everyone! Don't miss "catch the rabbit", expected to be the party of the year on saturday 7th of april, amigos nightclub. Ticket details to come soon!

Här är man på jakt efter det ursprungliga och oförstörda, men se tji fick man. Täckning i öknen alltså. Och när jag frågar vår guide bekräftar han att bedus nu för tiden bara använder sina kameler till att frakta runt västerlänningar på. Vem vet om de inte snart står och köar till Amigos.

Får man rida kamel berusad?