Revolten
Jag drömde att jag bodde i presidentpalatsets källare tillsammans med några arabiskastudenter som också de tyckte om att cykla.
Och vet ni vad: Haafidh al-Assad var fortfarande i livet och bodde där han också, en våning över oss, även om han inte längre höll i remmarna utan hade lämnat över till sin son Bashaar på grund av sin ålder.
Bashaar kände sig dock instängd och begränsad i sin presidentroll av pappan. En kväll hörde jag hur säkerhetsstyrkorna - med största möjliga buller - kom och hämtade Haafidh. Morgonen efter var presidentpalatset kaotiskt; tomma flaskor och fulla askkoppar stod på matrestbelamrade festbord, och i alla rum fyllesnarkade nytillkomna och nakna kärlekspar.
Senare hörde jag att Haafidh trots allt skulle slippa döden. Istället hade han kommit överens med sin son om att hålla sig undan utomlands och inte lägga sig i landets politik.
lördag 28 april 2007
tisdag 24 april 2007
En helt vanlig buss
Den trettiosexsitsiga fiaten är antik, smutsig, sliten, och full, men golvet runt förarstolen är förskönat med en orientalisk matta och själva förarstolen är klädd i ett fårskinn av plast. Vår chaufför är förvaltningsblå och mustaschkrönt, hans vänstra hand kör bussen, medan hans högra röker Alhamraa och sorterar biljetter. Bredvid växelspaken har han en tehållare av trä, med en figursågad plats för tekannan, och en annan för glaset, som faktiskt är av glas.
En skäggstubbad man i solglas, jeans och uppknäppt skjorta, men med uppkrypande flikar, sätter sig på växellådan strax intill tehållaren men blir tillsagd. Någon ordning får det vara.
Vi kör strax bakom en arméjeep och kryper långsamt österut längsmed Baradafloden i den takt som köerna tillåter, och passerar i tur och ordning militärförläggningen, bron, det nybyggda saudiska lyxhotellet, och det medeltida islamiska hospitalet. Vid Revolutionsgatan och kaoset runt Al-Marjatorget går de flesta av oss av, sjalkrönta kvinnor och gamlingar evakuerar sätena, den tidigare så trånga gången töms snabbt, och en tjej med piercad underläpp och hår ned till midjan tar chansen: tillsammans med sin nästan lika långhåriga pojkvän sätter hon sig ned och fortsätter österut.
Den trettiosexsitsiga fiaten är antik, smutsig, sliten, och full, men golvet runt förarstolen är förskönat med en orientalisk matta och själva förarstolen är klädd i ett fårskinn av plast. Vår chaufför är förvaltningsblå och mustaschkrönt, hans vänstra hand kör bussen, medan hans högra röker Alhamraa och sorterar biljetter. Bredvid växelspaken har han en tehållare av trä, med en figursågad plats för tekannan, och en annan för glaset, som faktiskt är av glas.
En skäggstubbad man i solglas, jeans och uppknäppt skjorta, men med uppkrypande flikar, sätter sig på växellådan strax intill tehållaren men blir tillsagd. Någon ordning får det vara.
Vi kör strax bakom en arméjeep och kryper långsamt österut längsmed Baradafloden i den takt som köerna tillåter, och passerar i tur och ordning militärförläggningen, bron, det nybyggda saudiska lyxhotellet, och det medeltida islamiska hospitalet. Vid Revolutionsgatan och kaoset runt Al-Marjatorget går de flesta av oss av, sjalkrönta kvinnor och gamlingar evakuerar sätena, den tidigare så trånga gången töms snabbt, och en tjej med piercad underläpp och hår ned till midjan tar chansen: tillsammans med sin nästan lika långhåriga pojkvän sätter hon sig ned och fortsätter österut.
söndag 22 april 2007
onsdag 18 april 2007
En fågel från Europa
Vi åker till As-Sayyida Zaynabs mausoleum söder om Damaskus. Här omkring bor en blandning av syrier, irakier, iranier och afghaner, de flesta av dem shia. På gatan utanför vill någon sälja mig ett paket strumpor.
- Nej tack.
- Varför inte? Det är ju Nike.
Inne i mausoleets mansavdelning gråter männen över Zaynabs sorgliga liv och död, och jag träffar M från Libanon. Han är intresserad av att jag är intresserad, men han blir också orolig för att jag ska misstolka Guds budskap, och råder mig därför att studera koranen direkt, istället för att lita till några shaycher; särskilt så om de är sunnishaycher.
- Shaycher är trots allt bara människor, och människor kan ha fel. Därför bör du enbart studera de shaycher som är direkt vägledda av Gud, som till exempel Imam Khumayni.
Jag säger okej. M berättar att han studerar till civilingenjör i Damaskus. Vi byter nummer och jag går ut ur mausoleet framlänges. Men många gubbar går ut baklänges.
På tillbakavägen promenerar vi förbi en gård full med järnstänger, runtskuttande kaniner, och burar med kanariefåglar, och när vi stannar till för att titta lite mer så blir vi förstås inbjudna på te. Gården tillhör A, som berättar att järnstängerna är till för försäljning, medan kanariefåglarna och kaninerna är till för sällskap. Medan vi sörplar översötat men ändå delikat te i hans lilla rastskrubb talar han med inlevelse om Salomo och hans förmåga att tala med fåglar, och sedan tar han fram den allra finaste.
- Se på den. Den är från Europa. Är den inte vacker? Ni skulle bara höra den sjunga. Dess röst är mycket vackrare än alla kanariefåglarnas.
A är stolt. Men jag är mest förvirrad.
- Varför har du egentligen så många kaniner och fåglar?
- Varför inte? I Europa älskar ni ju hundar. Men hundar sprider sjukdomar, precis som grisar. I islam och judendom är därför grisar förbjudna.
Vi är båda tysta en stund. Vi dricker mer te. Sedan byter han ämne.
- Varför är det egentligen så att vi araber inte får åka till Europa? Ni får ju komma hit. Om det beror på terrorismen så tycker jag att det är orättvist. Spanjorer och irländare får ju till exempel komma hit, fast det finns spanska och irländska terrorister. Man kan ju inte straffa alla för något som bara några få har gjort.
Den här frågan är vanlig, och varje gång är jag osäker på vad jag ska svara. Jag säger att de europeiska regeringarna är rädda för att fattiga människor - oavsett om de är araber eller inte - ska komma till Europa, för att vi då måste dela med oss av våra pengar. A skakar på huvudet.
- Jag förstår. Men det är inte rätt. Vi är ju alla av samma familj. Är någon av oss från månen kanske? Är någon av oss från rymden? Nej, vi är alla ättlingar till Abraham; ni genom Sara och vi genom Hagar.
A tystnar och sörplar i sig en till slurk te. Han tycks tänka. Sedan fortsätter han på samma tanke.
- Det är helt enkelt inte rätt. Bara Medelhavet skiljer åt oss. Vi är trots allt inte så olika.
Vi åker till As-Sayyida Zaynabs mausoleum söder om Damaskus. Här omkring bor en blandning av syrier, irakier, iranier och afghaner, de flesta av dem shia. På gatan utanför vill någon sälja mig ett paket strumpor.
- Nej tack.
- Varför inte? Det är ju Nike.
Inne i mausoleets mansavdelning gråter männen över Zaynabs sorgliga liv och död, och jag träffar M från Libanon. Han är intresserad av att jag är intresserad, men han blir också orolig för att jag ska misstolka Guds budskap, och råder mig därför att studera koranen direkt, istället för att lita till några shaycher; särskilt så om de är sunnishaycher.
- Shaycher är trots allt bara människor, och människor kan ha fel. Därför bör du enbart studera de shaycher som är direkt vägledda av Gud, som till exempel Imam Khumayni.
Jag säger okej. M berättar att han studerar till civilingenjör i Damaskus. Vi byter nummer och jag går ut ur mausoleet framlänges. Men många gubbar går ut baklänges.
På tillbakavägen promenerar vi förbi en gård full med järnstänger, runtskuttande kaniner, och burar med kanariefåglar, och när vi stannar till för att titta lite mer så blir vi förstås inbjudna på te. Gården tillhör A, som berättar att järnstängerna är till för försäljning, medan kanariefåglarna och kaninerna är till för sällskap. Medan vi sörplar översötat men ändå delikat te i hans lilla rastskrubb talar han med inlevelse om Salomo och hans förmåga att tala med fåglar, och sedan tar han fram den allra finaste.
- Se på den. Den är från Europa. Är den inte vacker? Ni skulle bara höra den sjunga. Dess röst är mycket vackrare än alla kanariefåglarnas.
A är stolt. Men jag är mest förvirrad.
- Varför har du egentligen så många kaniner och fåglar?
- Varför inte? I Europa älskar ni ju hundar. Men hundar sprider sjukdomar, precis som grisar. I islam och judendom är därför grisar förbjudna.
Vi är båda tysta en stund. Vi dricker mer te. Sedan byter han ämne.
- Varför är det egentligen så att vi araber inte får åka till Europa? Ni får ju komma hit. Om det beror på terrorismen så tycker jag att det är orättvist. Spanjorer och irländare får ju till exempel komma hit, fast det finns spanska och irländska terrorister. Man kan ju inte straffa alla för något som bara några få har gjort.
Den här frågan är vanlig, och varje gång är jag osäker på vad jag ska svara. Jag säger att de europeiska regeringarna är rädda för att fattiga människor - oavsett om de är araber eller inte - ska komma till Europa, för att vi då måste dela med oss av våra pengar. A skakar på huvudet.
- Jag förstår. Men det är inte rätt. Vi är ju alla av samma familj. Är någon av oss från månen kanske? Är någon av oss från rymden? Nej, vi är alla ättlingar till Abraham; ni genom Sara och vi genom Hagar.
A tystnar och sörplar i sig en till slurk te. Han tycks tänka. Sedan fortsätter han på samma tanke.
- Det är helt enkelt inte rätt. Bara Medelhavet skiljer åt oss. Vi är trots allt inte så olika.
Skurkstaten censurerar Skurkstaten
Ibland är det vi förväntar oss så förväntat att vi inte längre förväntar oss det. Ibland händer det ändå. Som nu till exempel: min blogg är nämligen förbjuden läsning för syrier. Å andra sidan är det inte bara mitt textande om Skurkstaten här på Skurkstaten som är förbjudet i Skurkstaten, det verkar vara varenda blogg på Blogspot.
Men kanske finns det ingenting så kreativt som begränsningar, och på ett annat internetkafé fanns ingen censur. J klickade lite här och där för att få fram var vår dator var officiellt registrerad. Jag fattar inte riktigt hur allt det här funkar, men jag och J satt officiellt uppkopplade i Moskva.
Och ryssarna har tydligen ingenting emot Skurkstaten.
---
En relaterad kommentar:
I Syrien kan det hända att en av landets medborgare åker ut till flygplatsen för att ta ett flyg från sin familj, som bor här i Syrien, till sitt arbete, som han eller hon i det här fallet utövar utomlands. Vidare kan det hända att medborgaren blir informerad, först i passkontrollen, att han eller hon inte får lämna landet utan att först ha uppsökt en viss byggnad. Det kan hända att den byggnaden inte har något annat namn än ett nummer, exempelvis 221 eller 245 eller i värsta fall 999. Medborgaren vet sedan tidigare att byggnader med nummer inte är bra byggnader, även om han eller hon hoppas att det bara handlar om en rutinkontroll.
Dessutom: om allt detta händer får medborgaren själv hantera de praktiska problem som uppkommer till följd av det plötsliga utreseförbudet, som exempelvis ombokandet av flygresan till ett datum efter uppsökandet av 221 eller 245 eller 999, och frånvaron från arbetet.
Det här kan nog hända lite varstans. Men när det händer i Syrien så vet medborgaren ofta inte varför.
Det hände idag.
Ibland är det vi förväntar oss så förväntat att vi inte längre förväntar oss det. Ibland händer det ändå. Som nu till exempel: min blogg är nämligen förbjuden läsning för syrier. Å andra sidan är det inte bara mitt textande om Skurkstaten här på Skurkstaten som är förbjudet i Skurkstaten, det verkar vara varenda blogg på Blogspot.
Men kanske finns det ingenting så kreativt som begränsningar, och på ett annat internetkafé fanns ingen censur. J klickade lite här och där för att få fram var vår dator var officiellt registrerad. Jag fattar inte riktigt hur allt det här funkar, men jag och J satt officiellt uppkopplade i Moskva.
Och ryssarna har tydligen ingenting emot Skurkstaten.
---
En relaterad kommentar:
I Syrien kan det hända att en av landets medborgare åker ut till flygplatsen för att ta ett flyg från sin familj, som bor här i Syrien, till sitt arbete, som han eller hon i det här fallet utövar utomlands. Vidare kan det hända att medborgaren blir informerad, först i passkontrollen, att han eller hon inte får lämna landet utan att först ha uppsökt en viss byggnad. Det kan hända att den byggnaden inte har något annat namn än ett nummer, exempelvis 221 eller 245 eller i värsta fall 999. Medborgaren vet sedan tidigare att byggnader med nummer inte är bra byggnader, även om han eller hon hoppas att det bara handlar om en rutinkontroll.
Dessutom: om allt detta händer får medborgaren själv hantera de praktiska problem som uppkommer till följd av det plötsliga utreseförbudet, som exempelvis ombokandet av flygresan till ett datum efter uppsökandet av 221 eller 245 eller 999, och frånvaron från arbetet.
Det här kan nog hända lite varstans. Men när det händer i Syrien så vet medborgaren ofta inte varför.
Det hände idag.
Satelliten
En nordamerikansk satellit hade trillat ned i en del av Afghanistan som fortfarande kontrollerades av talibaner. Talibanerna gick ut per television och deklarerade sin avsikt att förinta satelliten; en nordamerikansk satellit hade minsann ingen rätt att landa i deras land. Rice och resten av USA var jättearga: de anklagade terroristerna för att ha kapat satelliten.
Jag har börjat drömma skurkstatsdrömmar.
En nordamerikansk satellit hade trillat ned i en del av Afghanistan som fortfarande kontrollerades av talibaner. Talibanerna gick ut per television och deklarerade sin avsikt att förinta satelliten; en nordamerikansk satellit hade minsann ingen rätt att landa i deras land. Rice och resten av USA var jättearga: de anklagade terroristerna för att ha kapat satelliten.
Jag har börjat drömma skurkstatsdrömmar.
söndag 15 april 2007
söndag 8 april 2007
N är svenska
Det är långfredag. Barnen i huset har fått någon slags scoutuniformer och ska marschera i en kristen marsch, så jag går med med min palestinsk-syriska värdfamilj, mamma och moster och morbror, till syrianska kyrkan vid Baab Sharqii.
Det spelas europeisk marschmusik med virvlar och tromboner. Prästerna bränner rökelse. De vuxna står värdigt grupperade iklädda finkläder och lyssnar på storbarnen, medan småbarnen äter chips och popcorn.
- Pratar du svenska?
N är från Norsborg, femton år gammal och uppklädd i sitt allra finaste. Hon är här med sin mamma, som är syriska och född här i närheten av kyrkan. Pappa däremot är irakier och kvar hemma i förorten.
- Vad tycker du om Syrien? Visst är det fantastiskt?
Vi pratar en stund. Sedan presenterar jag henne för mamma och moster och morbror.
- Det här är N. Hon är svensk-syriska.
- Nej, säger N:s mamma med eftertryck och resten av familjen stämmer in. Hon är inte svensk-syriska. Hon är svenska, med syrisk bakgrund.
- Jo precis. Det var ju det jag menade.
Jag skrattar ett nervöst och ganska osäkert skratt.
Det är långfredag. Barnen i huset har fått någon slags scoutuniformer och ska marschera i en kristen marsch, så jag går med med min palestinsk-syriska värdfamilj, mamma och moster och morbror, till syrianska kyrkan vid Baab Sharqii.
Det spelas europeisk marschmusik med virvlar och tromboner. Prästerna bränner rökelse. De vuxna står värdigt grupperade iklädda finkläder och lyssnar på storbarnen, medan småbarnen äter chips och popcorn.
- Pratar du svenska?
N är från Norsborg, femton år gammal och uppklädd i sitt allra finaste. Hon är här med sin mamma, som är syriska och född här i närheten av kyrkan. Pappa däremot är irakier och kvar hemma i förorten.
- Vad tycker du om Syrien? Visst är det fantastiskt?
Vi pratar en stund. Sedan presenterar jag henne för mamma och moster och morbror.
- Det här är N. Hon är svensk-syriska.
- Nej, säger N:s mamma med eftertryck och resten av familjen stämmer in. Hon är inte svensk-syriska. Hon är svenska, med syrisk bakgrund.
- Jo precis. Det var ju det jag menade.
Jag skrattar ett nervöst och ganska osäkert skratt.
torsdag 5 april 2007
Palmyra
Vi åker till Palmyra, en gång Syriens viktigaste stad och tillika huvudstad åt imperiebyggaren Zenobia, Österns Drottning, men efter ett förlorat krig mot kejsar Aurelius och en stor jordbävning gick det utför. Idag är den forna oasstaden en samling ruiner, som nattetid endast befolkas av svarta myror och skeletten i gravtornen, men som under dagen får kraftig förstärkning av tiggare och självanställda entrepenörer från samhället strax intill som lever på oss turister.
Vi är också turister. Så vi bokar oss en kameltur ut i öknen med en fjortonårig bedupojke. Vi stämmer träff i ruinerna klockan sex nästa morgon.
Öknen ligger bortom ett fattigt bostadsområde, en militärflygplats, och soptippen. Det är fullt av får här. Fåraherdarna, som alla är småpojkar, låter sina hjordar beta på soporna, alltmedan ilskna hundar förföljer oss och skäller på våra lunkande femhundrakiloskameler, som inte rör en min. Förutom de ändlösa plastpåsarna ser vi överallt gamla ratade skor och sandaler. De är av plast och vad som är av plast tycks här överleva längst.
Efter en knapp timme kommer vi fram till det första bedulägret, några tält och en traktor med en stor vattentank i början av öknen. Här bor två familjer; jag tror att de är två män, fyra kvinnor, och ett femtontal barn, men jag är långt ifrån säker eftersom vuxna, barn, och allehanda djur kommer och går hela tiden.
Vi äter frukost: bröd, kokt potatis, oliver, fåryoghurt, stekt aubergine med chili, mjukost, marmelad, söt nötpasta, och oändliga glas med välsockrat te. Ett växlande men alltid stort antal småflickor sitter i en hög runt C och klappar på hennes ljusa hår, medan männen frågar ut mig om världen. Ett fyradagarslamm med blå ögon springer runt inne i tältet. Barnen pekar på lammet och på C och skrattar stort åt den blå likheten. Män som kvinnor kedjeröker.
Senare ger vi oss av med kamelerna och vår unge guide till en oas i närheten. Hit ut kommer stadsborna från det nybyggda samhället strax intill ruinerna för att odla dadlar och oliver och för att äta picknick på fredagarna. Vi träffar på två promenerande män som bjuder oss att äta picknicklunch med deras familjer: stekt ris med ärtor, köttfärs, och yoghurt, och så oändliga glas med välsockrat te förstås. Vi sitter i ring och äter alla från samma fat. Jag och C äter sämst från vår sida och vi får utstå många lustigheter för det tillkortakommandet.
De två promenerande männen visar sig vara kusiner, och deras fruar, som är systrar, är också deras kusiner, eftersom allas pappor (alltså totalt tre pappor) var syskon, och allas mammor (alltså totalt tre mammor) var syskon. Jag och C skrattar åt familjeförhållandena, men det har de inget emot utan skrattar åt sig själva och bjuder på kakaodryck.
När vi sitter där i palmoasen och dricker vår kakaodryck piper det i telefonen. Det är ett sms från Damaskus.
- Hi everyone! Don't miss "catch the rabbit", expected to be the party of the year on saturday 7th of april, amigos nightclub. Ticket details to come soon!
Här är man på jakt efter det ursprungliga och oförstörda, men se tji fick man. Täckning i öknen alltså. Och när jag frågar vår guide bekräftar han att bedus nu för tiden bara använder sina kameler till att frakta runt västerlänningar på. Vem vet om de inte snart står och köar till Amigos.
Får man rida kamel berusad?
Vi åker till Palmyra, en gång Syriens viktigaste stad och tillika huvudstad åt imperiebyggaren Zenobia, Österns Drottning, men efter ett förlorat krig mot kejsar Aurelius och en stor jordbävning gick det utför. Idag är den forna oasstaden en samling ruiner, som nattetid endast befolkas av svarta myror och skeletten i gravtornen, men som under dagen får kraftig förstärkning av tiggare och självanställda entrepenörer från samhället strax intill som lever på oss turister.
Vi är också turister. Så vi bokar oss en kameltur ut i öknen med en fjortonårig bedupojke. Vi stämmer träff i ruinerna klockan sex nästa morgon.
Öknen ligger bortom ett fattigt bostadsområde, en militärflygplats, och soptippen. Det är fullt av får här. Fåraherdarna, som alla är småpojkar, låter sina hjordar beta på soporna, alltmedan ilskna hundar förföljer oss och skäller på våra lunkande femhundrakiloskameler, som inte rör en min. Förutom de ändlösa plastpåsarna ser vi överallt gamla ratade skor och sandaler. De är av plast och vad som är av plast tycks här överleva längst.
Efter en knapp timme kommer vi fram till det första bedulägret, några tält och en traktor med en stor vattentank i början av öknen. Här bor två familjer; jag tror att de är två män, fyra kvinnor, och ett femtontal barn, men jag är långt ifrån säker eftersom vuxna, barn, och allehanda djur kommer och går hela tiden.
Vi äter frukost: bröd, kokt potatis, oliver, fåryoghurt, stekt aubergine med chili, mjukost, marmelad, söt nötpasta, och oändliga glas med välsockrat te. Ett växlande men alltid stort antal småflickor sitter i en hög runt C och klappar på hennes ljusa hår, medan männen frågar ut mig om världen. Ett fyradagarslamm med blå ögon springer runt inne i tältet. Barnen pekar på lammet och på C och skrattar stort åt den blå likheten. Män som kvinnor kedjeröker.
Senare ger vi oss av med kamelerna och vår unge guide till en oas i närheten. Hit ut kommer stadsborna från det nybyggda samhället strax intill ruinerna för att odla dadlar och oliver och för att äta picknick på fredagarna. Vi träffar på två promenerande män som bjuder oss att äta picknicklunch med deras familjer: stekt ris med ärtor, köttfärs, och yoghurt, och så oändliga glas med välsockrat te förstås. Vi sitter i ring och äter alla från samma fat. Jag och C äter sämst från vår sida och vi får utstå många lustigheter för det tillkortakommandet.
De två promenerande männen visar sig vara kusiner, och deras fruar, som är systrar, är också deras kusiner, eftersom allas pappor (alltså totalt tre pappor) var syskon, och allas mammor (alltså totalt tre mammor) var syskon. Jag och C skrattar åt familjeförhållandena, men det har de inget emot utan skrattar åt sig själva och bjuder på kakaodryck.
När vi sitter där i palmoasen och dricker vår kakaodryck piper det i telefonen. Det är ett sms från Damaskus.
- Hi everyone! Don't miss "catch the rabbit", expected to be the party of the year on saturday 7th of april, amigos nightclub. Ticket details to come soon!
Här är man på jakt efter det ursprungliga och oförstörda, men se tji fick man. Täckning i öknen alltså. Och när jag frågar vår guide bekräftar han att bedus nu för tiden bara använder sina kameler till att frakta runt västerlänningar på. Vem vet om de inte snart står och köar till Amigos.
Får man rida kamel berusad?
onsdag 4 april 2007
söndag 1 april 2007
Skurkstatstestet - så vet du om du bor i en skurkstat
Ibland kan det tyckas som om det här med skurkstater och ondskans axelmakter är något väldigt svårt och komplicerat; att det kanske beror på diktatur och krig och terrorism. Men egentligen är det inte så komplicerat: vi visste väl alla vilka som var skyldiga, även så innan teve förklarade det för oss.
Men för den som ändå är osäker och som inte har tillgång till teve finns det som tur är ett idiotsäkert test: hitta en statsanställd man eller kvinna med ett automatvapen, och undersök sedan formen på vapnets magasin. Glöm de intrikata analyserna. Formen är allt.
Om magasinet är något böjt, ungefär som en banan eller en bandyklubba, fast mindre, så befinner du dig i en skurkstat. Om inte så är du det inte.
Exempel 1: Du befinner dig i en skurkstat.
Exempel 2: Du befinner dig inte i en skurkstat.
Ibland kan det tyckas som om det här med skurkstater och ondskans axelmakter är något väldigt svårt och komplicerat; att det kanske beror på diktatur och krig och terrorism. Men egentligen är det inte så komplicerat: vi visste väl alla vilka som var skyldiga, även så innan teve förklarade det för oss.
Men för den som ändå är osäker och som inte har tillgång till teve finns det som tur är ett idiotsäkert test: hitta en statsanställd man eller kvinna med ett automatvapen, och undersök sedan formen på vapnets magasin. Glöm de intrikata analyserna. Formen är allt.
Om magasinet är något böjt, ungefär som en banan eller en bandyklubba, fast mindre, så befinner du dig i en skurkstat. Om inte så är du det inte.
Exempel 1: Du befinner dig i en skurkstat.
Exempel 2: Du befinner dig inte i en skurkstat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
