N är svenska

Det är långfredag. Barnen i huset har fått någon slags scoutuniformer och ska marschera i en kristen marsch, så jag går med med min palestinsk-syriska värdfamilj, mamma och moster och morbror, till syrianska kyrkan vid Baab Sharqii.

Det spelas europeisk marschmusik med virvlar och tromboner. Prästerna bränner rökelse. De vuxna står värdigt grupperade iklädda finkläder och lyssnar på storbarnen, medan småbarnen äter chips och popcorn.

- Pratar du svenska?

N är från Norsborg, femton år gammal och uppklädd i sitt allra finaste. Hon är här med sin mamma, som är syriska och född här i närheten av kyrkan. Pappa däremot är irakier och kvar hemma i förorten.

- Vad tycker du om Syrien? Visst är det fantastiskt?

Vi pratar en stund. Sedan presenterar jag henne för mamma och moster och morbror.

- Det här är N. Hon är svensk-syriska.

- Nej, säger N:s mamma med eftertryck och resten av familjen stämmer in. Hon är inte svensk-syriska. Hon är svenska, med syrisk bakgrund.

- Jo precis. Det var ju det jag menade.

Jag skrattar ett nervöst och ganska osäkert skratt.