En krock
En konstig sak i Syrien är att männen här aldrig har fel. Kvinnor kan i och för sig ha fel, och det händer ganska ofta att andra har fel, men vad gäller män så är det helt enkelt omöjligt. Jag vet inte riktigt varför, det mest bara är så, men eftersom den där andra (alltså han eller hon som har fel) ganska ofta är en man så skapar det här fenomenet en del problem med det logiska.
Idag tittade jag på när två bilar krockade med varandra. Den ena körde full fart framåt på en huvudgata, den andra kom ut med full fart framåt från en sidogata med stoppskylt. Det hela var väldigt förvirrande, för ingen av de två förarna hade gjort fel, och ändå hade de krockat. Han som kom från sidogatan med stoppskylten förklarade att hans väg också, på sätt och vis, var en huvudgata.
Det är alltså väldigt annorlunda från när jag bodde i England. Där kan du sparka någon på benet och personen kommer att be dig om ursäkt; hon eller han stod ju trots allt i vägen för din spark.
fredag 26 januari 2007
Japan
N har varit i Japan och hälsat på några vänner. Nu är han tillbaka, förvirrad, och han har berättat allt om Japan för oss, och allt detta kan summeras i sex punkter:
1) japaner klipper experimentella frisyrer på sina hundar och klär upp dem i de senaste hundtrenderna
2) biljettkontrollanterna bugar för resenärerna
3) den ackumulerade förseningen för en hel tåglinje, under ett helt år, var tolv sekunder, och det pga ett självmord
4) de japanska vägarna har inbyggda saltvattenssprinklers som automatiskt tar bort snön och isen vid halka
5) toaletterna tvättar folk där bak efter avslutat handling
6) det finns särskilda hotell med temarum för att leva ut olika sexfantasier och perversioner
De är visst inte kloka de där japanerna.
Eller annorlunda uttryckt: vill ni veta mer om Japan så behöver ni bara läsa här på Skurkstaten. Allt som beskriver Syrien beskriver hur det inte är i Japan.
N har varit i Japan och hälsat på några vänner. Nu är han tillbaka, förvirrad, och han har berättat allt om Japan för oss, och allt detta kan summeras i sex punkter:
1) japaner klipper experimentella frisyrer på sina hundar och klär upp dem i de senaste hundtrenderna
2) biljettkontrollanterna bugar för resenärerna
3) den ackumulerade förseningen för en hel tåglinje, under ett helt år, var tolv sekunder, och det pga ett självmord
4) de japanska vägarna har inbyggda saltvattenssprinklers som automatiskt tar bort snön och isen vid halka
5) toaletterna tvättar folk där bak efter avslutat handling
6) det finns särskilda hotell med temarum för att leva ut olika sexfantasier och perversioner
De är visst inte kloka de där japanerna.
Eller annorlunda uttryckt: vill ni veta mer om Japan så behöver ni bara läsa här på Skurkstaten. Allt som beskriver Syrien beskriver hur det inte är i Japan.
måndag 22 januari 2007
Konversation i affären
- Hur mycket blir det allt som allt?
- Det här är yoghurt du har tagit, inte mjölk.
- Jag vet.
- Men du har köpt corn flakes. Man kan inte äta corn flakes med yoghurt.
- Jo, det tycker jag. Det är gott.
- Men yoghurt är inte söt. Det måste vara sött.
- Jag ogillar sötma.
- Du är för smal. Du äter för litet socker.
- Kanske. Varsågod, här är pengarna.
- Här är växeln. Guds fred.
- Må Gud vara med dig.
- Hur mycket blir det allt som allt?
- Det här är yoghurt du har tagit, inte mjölk.
- Jag vet.
- Men du har köpt corn flakes. Man kan inte äta corn flakes med yoghurt.
- Jo, det tycker jag. Det är gott.
- Men yoghurt är inte söt. Det måste vara sött.
- Jag ogillar sötma.
- Du är för smal. Du äter för litet socker.
- Kanske. Varsågod, här är pengarna.
- Här är växeln. Guds fred.
- Må Gud vara med dig.
söndag 14 januari 2007
Turkiskt interludium
Jag promenerar ut ur Stora Skurkstaten, jag promenerar in i NATO och över den Europeiska Unionens framtida gräns. Ett gigantiskt porträtt av Ayatullah Khumayni vinkar adjö, ett gigantiskt porträtt av Atatürk vinkar hej. Det arabiska alfabetet byts ut mot det latinska, religionen byts ut mot nationen, nordamerikanske M16 ersätter sovjetiska kalashnikovs.
Turkarna har två passkontroller bara vid gränsen, men det räcker tydligen inte i turkiska Kurdistan, där det bor tjugo miljoner potentiella terrorister – första checkpointen kommer redan i Yuksekova, där pansarvagnsutrustad trafikpolis kontrollerar våra pass och vårt bagage. Efter kontrollen kör vi vidare en bit och passerar en militäranläggning, och tvingas därefter stanna i en andra checkpoint för passkontroll, bagagegenomgång och kroppsvisitering. Sedan rullar vi igen, vi passerar spridda pansarfordon och polisposter, och snart har vi en ny militäranläggning och ännu en checkpoint; återigen pass, bagage och kroppsvisitering (iranierna och kurderna visiteras extremt noggrant, jag visiteras extremt slarvigt). Sedan, i Hoşap, ännu en militärbas, därefter ännu en militär vaktpost, och sedan ännu en checkpoint, ingen passkontroll den här gången dock, men däremot söker de igenom hela bussen efter gömda saker. Strax därefter kommer vi till en femte checkpoint med en femte trafikpolispansarvagn, men den här gången tvingas vi inte stanna av någon anledning. Vi passerar en sista militärbas och sedan är vi framme i Van.
Jag sover den natten på en långfärdsbuss till södra Turkiet och den syriska gränsen.
Refräng, fast i baktakt: Jag promenerar ut ur NATO och ut ur Eurovisionsschlagerns territorium. Jag promenerar in i Lilla Skurkstaten, över den Europeiska Unionens framtida gräns. Ett gigantiskt porträtt av Atatürk vinkar adjö, ett gigantiskt porträtt av presidenten Bashaar al-Assad, och av förre presidenten och pappan Haafizh al-Assad, vinkar hej. Det latinska alfabetet byts ut mot det arabiska, nationen ersätts av antiimperialismen, sovjetiska kalashnikovs ersätter nordamerikanske M16.
Första syriska konversationen (inuti passkontoret):
- Varför har du skägg? Är du muslim.
- Nej, jag bara har det.
- Varför talar du arabiska? Har du syriskt påbrå?
- Nej, jag bara talar arabiska.
Andra syriska konversationen (vid passkontrollen):
- Varför har du skägg?
- Min flickvän gillar skägg.
- Hon är alltså muslim?
- Nej, hon bara gillar skägg.
Jag promenerar ut ur Stora Skurkstaten, jag promenerar in i NATO och över den Europeiska Unionens framtida gräns. Ett gigantiskt porträtt av Ayatullah Khumayni vinkar adjö, ett gigantiskt porträtt av Atatürk vinkar hej. Det arabiska alfabetet byts ut mot det latinska, religionen byts ut mot nationen, nordamerikanske M16 ersätter sovjetiska kalashnikovs.
Turkarna har två passkontroller bara vid gränsen, men det räcker tydligen inte i turkiska Kurdistan, där det bor tjugo miljoner potentiella terrorister – första checkpointen kommer redan i Yuksekova, där pansarvagnsutrustad trafikpolis kontrollerar våra pass och vårt bagage. Efter kontrollen kör vi vidare en bit och passerar en militäranläggning, och tvingas därefter stanna i en andra checkpoint för passkontroll, bagagegenomgång och kroppsvisitering. Sedan rullar vi igen, vi passerar spridda pansarfordon och polisposter, och snart har vi en ny militäranläggning och ännu en checkpoint; återigen pass, bagage och kroppsvisitering (iranierna och kurderna visiteras extremt noggrant, jag visiteras extremt slarvigt). Sedan, i Hoşap, ännu en militärbas, därefter ännu en militär vaktpost, och sedan ännu en checkpoint, ingen passkontroll den här gången dock, men däremot söker de igenom hela bussen efter gömda saker. Strax därefter kommer vi till en femte checkpoint med en femte trafikpolispansarvagn, men den här gången tvingas vi inte stanna av någon anledning. Vi passerar en sista militärbas och sedan är vi framme i Van.
Jag sover den natten på en långfärdsbuss till södra Turkiet och den syriska gränsen.
Refräng, fast i baktakt: Jag promenerar ut ur NATO och ut ur Eurovisionsschlagerns territorium. Jag promenerar in i Lilla Skurkstaten, över den Europeiska Unionens framtida gräns. Ett gigantiskt porträtt av Atatürk vinkar adjö, ett gigantiskt porträtt av presidenten Bashaar al-Assad, och av förre presidenten och pappan Haafizh al-Assad, vinkar hej. Det latinska alfabetet byts ut mot det arabiska, nationen ersätts av antiimperialismen, sovjetiska kalashnikovs ersätter nordamerikanske M16.
Första syriska konversationen (inuti passkontoret):
- Varför har du skägg? Är du muslim.
- Nej, jag bara har det.
- Varför talar du arabiska? Har du syriskt påbrå?
- Nej, jag bara talar arabiska.
Andra syriska konversationen (vid passkontrollen):
- Varför har du skägg?
- Min flickvän gillar skägg.
- Hon är alltså muslim?
- Nej, hon bara gillar skägg.
fredag 12 januari 2007
M och hans te
Jag går på gatan när M kommer fram och vill träna sin tyska. Han tar mig till sitt bästa tehus, en våning upp inuti Tabriz enorma bazaar, Irans största. Det är bara män här, de dricker sitt hårdkokta te på fat och med bit och de puffar sin tobak ur vattenpipor som står uppradade framför dem på borden. Imam Ali och Imam Husayn, och någon som kanske är ägarens pappa, hänger ovanför oss på de gulrökta väggarna, alla över trettio har mustasch, och M rotar runt i sockerburken efter de små bitarna - de är tydligen bäst att dricka på.
Under te nummer två börjar ägaren plötsligt mässa något med hög röst och går långsamt och värdigt runt i tur och ordning till oss alla och serverar oss varsin delikat dadel. Varje gång han ger en lucka i mässandet stämmer de andra mustaschmännen in i en refräng, något om Gud.
- Det var en bön för alla dem som brukade komma hit men som är döda nu, förklarar M efteråt.
Han stirrar framför sig:
- Tänk ändå vad kort livet är. Vi går hit varje dag och dricker te. Och sedan dör vi.
Jag går på gatan när M kommer fram och vill träna sin tyska. Han tar mig till sitt bästa tehus, en våning upp inuti Tabriz enorma bazaar, Irans största. Det är bara män här, de dricker sitt hårdkokta te på fat och med bit och de puffar sin tobak ur vattenpipor som står uppradade framför dem på borden. Imam Ali och Imam Husayn, och någon som kanske är ägarens pappa, hänger ovanför oss på de gulrökta väggarna, alla över trettio har mustasch, och M rotar runt i sockerburken efter de små bitarna - de är tydligen bäst att dricka på.
Under te nummer två börjar ägaren plötsligt mässa något med hög röst och går långsamt och värdigt runt i tur och ordning till oss alla och serverar oss varsin delikat dadel. Varje gång han ger en lucka i mässandet stämmer de andra mustaschmännen in i en refräng, något om Gud.
- Det var en bön för alla dem som brukade komma hit men som är döda nu, förklarar M efteråt.
Han stirrar framför sig:
- Tänk ändå vad kort livet är. Vi går hit varje dag och dricker te. Och sedan dör vi.
torsdag 11 januari 2007
Howard Baskerville: in memoriam
Av allt som kommer från Orienten är det bara två saker som Amerika älskar: Jesus och oljan. Av allt som kommer från Amerika tycks det däremot bara vara dess regering som iranierna hatar, och något annat vore närmast omänskligt med tanke på nordamerikanernas långa missdådslista mot iranierna. Två dåd utmärker sig: dels CIA-kuppen 1953 (statskuppspremiär för CIA), då britterna och nordamerikanerna störtande den iranska demokratin och satte en diktator på tronen i utbyte mot olja, dels det irakiska anfallskriget mot Iran, då Pentagon ivrigt stöttade Saddaam Husayn. Inte värst, men nyast, är de ekonomiska sanktionerna, som Clinton drev igenom 1996.
Men till och med Amerika - och kanske framförallt Amerika - är mer än sin regering. Idag hittade jag ett porträtt av Howard Baskerville på konstitutionsmuseet här i Tabriz. Baskerville var nebraskier men kom till Tabriz som lärare och protestantisk missionär 1907, ungefär samtidigt som den iranske kungen tyckte att det här med demokrati och konstitution hade gått för långt och bestämde sig för att göra något åt saken. Backad av sina blekansiktade kolonialkamrater i Ryssland och England attackerade han och raserade därför parlamentet, och snart hade spillrorna av regeringen och dess påivrare retirerat från huvudstaden och satt instängda i ett belägrat Tabriz.
Baskerville tackade i det läget nej tack till västerländsk evakuering och stannade istället kvar med sina elever, som han nu inte bara utbildade utan också tränade och ledde i strid. Under ett misslyckat utbrytningsförsök sköts han till döds av kungliga kulor den 19 april 1909. Baskerville blev nästan tjugofyra år gammal. Han hyllas som hjälte och martyr i Iran. Han ligger begravd på den kristna kyrkogården i Tabriz.
Av allt som kommer från Orienten är det bara två saker som Amerika älskar: Jesus och oljan. Av allt som kommer från Amerika tycks det däremot bara vara dess regering som iranierna hatar, och något annat vore närmast omänskligt med tanke på nordamerikanernas långa missdådslista mot iranierna. Två dåd utmärker sig: dels CIA-kuppen 1953 (statskuppspremiär för CIA), då britterna och nordamerikanerna störtande den iranska demokratin och satte en diktator på tronen i utbyte mot olja, dels det irakiska anfallskriget mot Iran, då Pentagon ivrigt stöttade Saddaam Husayn. Inte värst, men nyast, är de ekonomiska sanktionerna, som Clinton drev igenom 1996.
Men till och med Amerika - och kanske framförallt Amerika - är mer än sin regering. Idag hittade jag ett porträtt av Howard Baskerville på konstitutionsmuseet här i Tabriz. Baskerville var nebraskier men kom till Tabriz som lärare och protestantisk missionär 1907, ungefär samtidigt som den iranske kungen tyckte att det här med demokrati och konstitution hade gått för långt och bestämde sig för att göra något åt saken. Backad av sina blekansiktade kolonialkamrater i Ryssland och England attackerade han och raserade därför parlamentet, och snart hade spillrorna av regeringen och dess påivrare retirerat från huvudstaden och satt instängda i ett belägrat Tabriz.
Baskerville tackade i det läget nej tack till västerländsk evakuering och stannade istället kvar med sina elever, som han nu inte bara utbildade utan också tränade och ledde i strid. Under ett misslyckat utbrytningsförsök sköts han till döds av kungliga kulor den 19 april 1909. Baskerville blev nästan tjugofyra år gammal. Han hyllas som hjälte och martyr i Iran. Han ligger begravd på den kristna kyrkogården i Tabriz.
måndag 8 januari 2007
Olika saker jag har märkt i Iran
1) I min guidebok till Syrien (2004) stämmer nästan allting. I min guidebok till Iran (2004, samma förlag) stämmer nästan ingenting. Iran verkar förändras väldigt snabbt jämfört med sina grannländer.
2) I Iran är den religiösa kvinnosynen institutionaliserad. Bussar och tunnelbana har olika sektioner för män och kvinnor (alltid den främre för männen), och alla kvinnor över sju måste täcka håret enligt lag, men även om många kvinnor verkligen täcker allt hår har jag märkt att den hårlagen omtolkas en hel del av kvinnorna. Som oftast ser man fem till tio centimeter av luggen, eller hårslingor som kommer ut i nacken, och i Tehran händer det till och med att slöjan hänger och dinglar på hästsvansens gummisnodd i nacken. Med andra ord: det pågår ett dagligt kvinnligt uppror som utspelar sig på symboliskt territorium, upproret riktar sig inte bara mot en symbol utan använder också själv symbolspråket för att göra sitt budskap: varje slöja som inte täcker håret symboliserar dels en slöja som faktiskt täcker håret, men också en vägran gentemot att täcka det.
3) Kvinnorna i Iran, där islamisk lag alltså är statligt påtvingad, verkar ändå mer självständiga än kvinnorna i Syrien, där religion och religiös lag är individens (och familjens) fria val. De iranska kvinnorna rör sig runt i samhället oeskorterade, de kör bil, kramar sina pojkvänner på gatan, och talar med mig - en främmande ickemuslimsk man - framför allas ögon, utan att någon runt omkring oss höjer på några ögonbryn. Jag har en tanke om det här som jag i och för sig aldrig kan kontrollera, men jag undrar om inte de iranska mullorna kände sig tvingade till sina kompromisslösa lagstiftartag just för att de iranska kvinnorna var på väg att bli lite för självständiga.
4) Ayatullah Khumayni har döpt hela Iran efter sig själv. Varenda stad tycks ha Khumaynigator och Khumayniboulevarder, och ibland även Khumaynitorg. Det finns till och med en stad döpt efter Khumayni, och i Tehran heter tunnelbanans centralstation Imam Khumayni, medan shiaislams viktigaste gestalter, Imam Ali och Imam Husayn, har skickats ut längsmed linjerna och tilldelats varsin ocentral småstation.
1) I min guidebok till Syrien (2004) stämmer nästan allting. I min guidebok till Iran (2004, samma förlag) stämmer nästan ingenting. Iran verkar förändras väldigt snabbt jämfört med sina grannländer.
2) I Iran är den religiösa kvinnosynen institutionaliserad. Bussar och tunnelbana har olika sektioner för män och kvinnor (alltid den främre för männen), och alla kvinnor över sju måste täcka håret enligt lag, men även om många kvinnor verkligen täcker allt hår har jag märkt att den hårlagen omtolkas en hel del av kvinnorna. Som oftast ser man fem till tio centimeter av luggen, eller hårslingor som kommer ut i nacken, och i Tehran händer det till och med att slöjan hänger och dinglar på hästsvansens gummisnodd i nacken. Med andra ord: det pågår ett dagligt kvinnligt uppror som utspelar sig på symboliskt territorium, upproret riktar sig inte bara mot en symbol utan använder också själv symbolspråket för att göra sitt budskap: varje slöja som inte täcker håret symboliserar dels en slöja som faktiskt täcker håret, men också en vägran gentemot att täcka det.
3) Kvinnorna i Iran, där islamisk lag alltså är statligt påtvingad, verkar ändå mer självständiga än kvinnorna i Syrien, där religion och religiös lag är individens (och familjens) fria val. De iranska kvinnorna rör sig runt i samhället oeskorterade, de kör bil, kramar sina pojkvänner på gatan, och talar med mig - en främmande ickemuslimsk man - framför allas ögon, utan att någon runt omkring oss höjer på några ögonbryn. Jag har en tanke om det här som jag i och för sig aldrig kan kontrollera, men jag undrar om inte de iranska mullorna kände sig tvingade till sina kompromisslösa lagstiftartag just för att de iranska kvinnorna var på väg att bli lite för självständiga.
4) Ayatullah Khumayni har döpt hela Iran efter sig själv. Varenda stad tycks ha Khumaynigator och Khumayniboulevarder, och ibland även Khumaynitorg. Det finns till och med en stad döpt efter Khumayni, och i Tehran heter tunnelbanans centralstation Imam Khumayni, medan shiaislams viktigaste gestalter, Imam Ali och Imam Husayn, har skickats ut längsmed linjerna och tilldelats varsin ocentral småstation.
torsdag 4 januari 2007
Ett och ett annat tåg
Det går ett tredagarståg från Lilla till Stora Skurkstaten, genom Turkiet, och tidigt på morgonen den första i första lämnar jag Damaskus tillsammans med B.
Hela den första dagen ligger jag hopklämd mellan överbädd och tak, medan det syriska tåget skumpar sig framåt och uppåt och nedåt och skvätter hårt i sidled. Min mage är kass; att resa i moderniteten kräver varken ben eller muskler, men däremot en okänslig mage. Jag tänker att vi lika gärna kunde vara på väg till ett utrotningsläger eller ett slakthus, vi reser inklämda, infogade, fogade, och vi blir matade på fasta tider av en matningsansvarig som tycks ha övergett Allah och istället valt att tillbe vete och socker:
Frukost: mjukost och marmelad, vetebröd, vetekex med krämfyllning, vetekex med honungsfyllning, vetekex med kokosfyllning, salta vetekex.
Lunch: ris och kyckling, vetebröd, vetekex med chokladfyllning, vetekakor med chokladfyllning, sockerdryck med kolasmak.
Middag: en 160 gr konservburk med tonfisk i olja, vetebröd, vetekex med krämfyllning, salta vetekex, gelégodis.
Det känns fel, det bara måste vara fel, att resa så här; att resa utan att först resa sig upp, att bara invänta målet, passiviserad och strandad i ett ingenstans mellan två någonstans. B berättar om en tevedokumentär hon såg, om en indisk man som vandrade till Mekka istället för att ta ett chartrat flygplan med de andra muslimerna. Det tog honom tre år, och vet ni varför det tog honom tre år? Jo, för att det är långt från Indien till Mekka.
(...)
Vi blir fem timmar försenade vid den turkiska gränsen; ingen häromkring är så nitisk och misstänksam som turken, men så finns det inte heller någon annan häromkring som har så många nya datorer att skriva i, och så många terrorister att akta sig för.
Fem timmar försening, alltså, men sedan är vi i turkiska Kurdistan och klättrar i berg. Den syriska öknen känns direkt världsdelar borta, fönsterplatsen erövras istället av snötäckta alper. Vi följer kurviga floddalar och ser inget annat än vitt åt alla håll. Landskapet känns lugnare och tystare här.
Den andra kvällen är vi framme vid Vansjön. Vi tar en tågfärja till östra stranden och det egentliga Van, en gammal armenisk stad som utrotades och jämnades med marken under den stora rensningen 1915, under en turkisk vurm för fosterlandskärlek. Här väntar ett iranskt tåg som betjänar resans andra del. Innan vi går ombord på det iranska tåget tar B på sig slöja och formlösa kläder som döljer hennes kropp.
Det iranska tåget är fantastiskt; exemplariskt rent, rymligt, och välorganiserat, med artig personal som kommer med drycker och som oroar sig för B:s feber. Tågchefen försäkrar sig först om att vi är gifta, men när det väl är avklarat flyttar han oss till en privat förstaklasskupé. Nästa dag får B träffa den medföljande tågläkaren, alltmedan vi dricker te med färsk citron, serverad i porslinskanna av vitskjortade kypare. Allt är väldigt imponerande, det måste finnas andra förklaringar till Irans kärnkraftsprogram än landets rena ondska.
(...)
Det var femton timmar sedan vi passerade den Islamiska Republikens gräns men landskapet har fortfarande inte förändrats. Samma bleka, spartana vackerhet, samma tomma vita vidder. Oftast inget annat än snö, ibland, lövlösa träd och iskantade strömmar, ibland en ensam by; en klunga färglösa låga hus av tegel.
Det går ett tredagarståg från Lilla till Stora Skurkstaten, genom Turkiet, och tidigt på morgonen den första i första lämnar jag Damaskus tillsammans med B.
Hela den första dagen ligger jag hopklämd mellan överbädd och tak, medan det syriska tåget skumpar sig framåt och uppåt och nedåt och skvätter hårt i sidled. Min mage är kass; att resa i moderniteten kräver varken ben eller muskler, men däremot en okänslig mage. Jag tänker att vi lika gärna kunde vara på väg till ett utrotningsläger eller ett slakthus, vi reser inklämda, infogade, fogade, och vi blir matade på fasta tider av en matningsansvarig som tycks ha övergett Allah och istället valt att tillbe vete och socker:
Frukost: mjukost och marmelad, vetebröd, vetekex med krämfyllning, vetekex med honungsfyllning, vetekex med kokosfyllning, salta vetekex.
Lunch: ris och kyckling, vetebröd, vetekex med chokladfyllning, vetekakor med chokladfyllning, sockerdryck med kolasmak.
Middag: en 160 gr konservburk med tonfisk i olja, vetebröd, vetekex med krämfyllning, salta vetekex, gelégodis.
Det känns fel, det bara måste vara fel, att resa så här; att resa utan att först resa sig upp, att bara invänta målet, passiviserad och strandad i ett ingenstans mellan två någonstans. B berättar om en tevedokumentär hon såg, om en indisk man som vandrade till Mekka istället för att ta ett chartrat flygplan med de andra muslimerna. Det tog honom tre år, och vet ni varför det tog honom tre år? Jo, för att det är långt från Indien till Mekka.
(...)
Vi blir fem timmar försenade vid den turkiska gränsen; ingen häromkring är så nitisk och misstänksam som turken, men så finns det inte heller någon annan häromkring som har så många nya datorer att skriva i, och så många terrorister att akta sig för.
Fem timmar försening, alltså, men sedan är vi i turkiska Kurdistan och klättrar i berg. Den syriska öknen känns direkt världsdelar borta, fönsterplatsen erövras istället av snötäckta alper. Vi följer kurviga floddalar och ser inget annat än vitt åt alla håll. Landskapet känns lugnare och tystare här.
Den andra kvällen är vi framme vid Vansjön. Vi tar en tågfärja till östra stranden och det egentliga Van, en gammal armenisk stad som utrotades och jämnades med marken under den stora rensningen 1915, under en turkisk vurm för fosterlandskärlek. Här väntar ett iranskt tåg som betjänar resans andra del. Innan vi går ombord på det iranska tåget tar B på sig slöja och formlösa kläder som döljer hennes kropp.
Det iranska tåget är fantastiskt; exemplariskt rent, rymligt, och välorganiserat, med artig personal som kommer med drycker och som oroar sig för B:s feber. Tågchefen försäkrar sig först om att vi är gifta, men när det väl är avklarat flyttar han oss till en privat förstaklasskupé. Nästa dag får B träffa den medföljande tågläkaren, alltmedan vi dricker te med färsk citron, serverad i porslinskanna av vitskjortade kypare. Allt är väldigt imponerande, det måste finnas andra förklaringar till Irans kärnkraftsprogram än landets rena ondska.
(...)
Det var femton timmar sedan vi passerade den Islamiska Republikens gräns men landskapet har fortfarande inte förändrats. Samma bleka, spartana vackerhet, samma tomma vita vidder. Oftast inget annat än snö, ibland, lövlösa träd och iskantade strömmar, ibland en ensam by; en klunga färglösa låga hus av tegel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
