M och hans te

Jag går på gatan när M kommer fram och vill träna sin tyska. Han tar mig till sitt bästa tehus, en våning upp inuti Tabriz enorma bazaar, Irans största. Det är bara män här, de dricker sitt hårdkokta te på fat och med bit och de puffar sin tobak ur vattenpipor som står uppradade framför dem på borden. Imam Ali och Imam Husayn, och någon som kanske är ägarens pappa, hänger ovanför oss på de gulrökta väggarna, alla över trettio har mustasch, och M rotar runt i sockerburken efter de små bitarna - de är tydligen bäst att dricka på.

Under te nummer två börjar ägaren plötsligt mässa något med hög röst och går långsamt och värdigt runt i tur och ordning till oss alla och serverar oss varsin delikat dadel. Varje gång han ger en lucka i mässandet stämmer de andra mustaschmännen in i en refräng, något om Gud.

- Det var en bön för alla dem som brukade komma hit men som är döda nu, förklarar M efteråt.

Han stirrar framför sig:

- Tänk ändå vad kort livet är. Vi går hit varje dag och dricker te. Och sedan dör vi.