Ett och ett annat tåg

Det går ett tredagarståg från Lilla till Stora Skurkstaten, genom Turkiet, och tidigt på morgonen den första i första lämnar jag Damaskus tillsammans med B.

Hela den första dagen ligger jag hopklämd mellan överbädd och tak, medan det syriska tåget skumpar sig framåt och uppåt och nedåt och skvätter hårt i sidled. Min mage är kass; att resa i moderniteten kräver varken ben eller muskler, men däremot en okänslig mage. Jag tänker att vi lika gärna kunde vara på väg till ett utrotningsläger eller ett slakthus, vi reser inklämda, infogade, fogade, och vi blir matade på fasta tider av en matningsansvarig som tycks ha övergett Allah och istället valt att tillbe vete och socker:

Frukost: mjukost och marmelad, vetebröd, vetekex med krämfyllning, vetekex med honungsfyllning, vetekex med kokosfyllning, salta vetekex.

Lunch: ris och kyckling, vetebröd, vetekex med chokladfyllning, vetekakor med chokladfyllning, sockerdryck med kolasmak.

Middag: en 160 gr konservburk med tonfisk i olja, vetebröd, vetekex med krämfyllning, salta vetekex, gelégodis.

Det känns fel, det bara måste vara fel, att resa så här; att resa utan att först resa sig upp, att bara invänta målet, passiviserad och strandad i ett ingenstans mellan två någonstans. B berättar om en tevedokumentär hon såg, om en indisk man som vandrade till Mekka istället för att ta ett chartrat flygplan med de andra muslimerna. Det tog honom tre år, och vet ni varför det tog honom tre år? Jo, för att det är långt från Indien till Mekka.

(...)

Vi blir fem timmar försenade vid den turkiska gränsen; ingen häromkring är så nitisk och misstänksam som turken, men så finns det inte heller någon annan häromkring som har så många nya datorer att skriva i, och så många terrorister att akta sig för.

Fem timmar försening, alltså, men sedan är vi i turkiska Kurdistan och klättrar i berg. Den syriska öknen känns direkt världsdelar borta, fönsterplatsen erövras istället av snötäckta alper. Vi följer kurviga floddalar och ser inget annat än vitt åt alla håll. Landskapet känns lugnare och tystare här.

Den andra kvällen är vi framme vid Vansjön. Vi tar en tågfärja till östra stranden och det egentliga Van, en gammal armenisk stad som utrotades och jämnades med marken under den stora rensningen 1915, under en turkisk vurm för fosterlandskärlek. Här väntar ett iranskt tåg som betjänar resans andra del. Innan vi går ombord på det iranska tåget tar B på sig slöja och formlösa kläder som döljer hennes kropp.

Det iranska tåget är fantastiskt; exemplariskt rent, rymligt, och välorganiserat, med artig personal som kommer med drycker och som oroar sig för B:s feber. Tågchefen försäkrar sig först om att vi är gifta, men när det väl är avklarat flyttar han oss till en privat förstaklasskupé. Nästa dag får B träffa den medföljande tågläkaren, alltmedan vi dricker te med färsk citron, serverad i porslinskanna av vitskjortade kypare. Allt är väldigt imponerande, det måste finnas andra förklaringar till Irans kärnkraftsprogram än landets rena ondska.

(...)

Det var femton timmar sedan vi passerade den Islamiska Republikens gräns men landskapet har fortfarande inte förändrats. Samma bleka, spartana vackerhet, samma tomma vita vidder. Oftast inget annat än snö, ibland, lövlösa träd och iskantade strömmar, ibland en ensam by; en klunga färglösa låga hus av tegel.