Fastan
Igår började den kristna fastan. En uniformerad och europeiserad barnorkester (först trodde jag att de var scouter) marscherade genom det kristna kvarteret; småpojkarna med cymbaler, storpojkarna med bastrummor och tromboner, medan samtliga flickor, helt oavsett status, hade utrustats med snabbsmattrande marschtrummor. Ungefär hälften av de underåriga musikanterna var överviktiga.
Fyrtio dagar av veganism och absolutism gör nog inte Baab Toumas musikanter illa.
Å andra sidan: västerländska ideal är ju mest en västerländsk anfäktelse, och om smala flickkroppar dyrkas i Västerlandet, så är de inte alls lika efterfrågade i Syrien. Det allra viktigaste för de syriska flickorna, kristna som muslimer, är istället, och förstås, att de förblir rena och oförstörda fram till bröllopsnatten.
fredag 16 februari 2007
Saadi och P
Jag vet inte om det är all arabisk lök, eller om det bara är just den jag köper, men mina ögon inte bara gråter och svider när jag vill koka soppa, de rent smärtar.
Men å andra sidan: det är vackert idag, solen är stark och himlen är klar, även så om det blåser ganska friskt och plaststolen på altanen vill smita iväg när jag tittar bort. Vintern är i och för sig inte helt över ännu: igår morse vaknade jag upp runt fem, mitt i blixt och dunder, och var säker på att dö den elektriska döden. Om de tar någon så tar de väl mig här uppe på taket, tänkte jag och somnade om.
Nu har en dag gått sedan igår och gatornas tjocka sjösystem har torkat ut. Fukten från de senaste dagarnas hårda regnande ligger dock fortfarande kvar i luften.
Snart ska jag träffa P och visa honom runt i Gamla Stan. Jag träffade honom i förrgår kväll, han försökte få ihop verkligheten med en damaskuskarta när jag kom promenerande förbi honom och hans cykel på en av gatorna i centrum. Tillsammans har de kommit hit från Barcelona, vilket tog dem ett år och en vecka. Imorgon ska de vidare mot Kina, via Egypten, Iran och Himalaya, och sedan hem till Barcelona igen, bakvägen. P räknar med att cykla i två år till. Den som vill kan följa hans resa på www.imagineonbike.com.
P är doktorsstudederande och trettioett. Han gav sig alltså av när han var trettio. Jag kom att tänka på Saadi, den persiske poeten, som, sägs det, först ägnade sitt liv helt åt att läsa och studera, men som när han var trettio år gammal bestämde sig för att överge böckerna och gå istället. Han kom att vandra i trettio år, innan han till slut kände att han hade gått färdigt och satte sig ned för att skriva.
Jag vet inte om det är all arabisk lök, eller om det bara är just den jag köper, men mina ögon inte bara gråter och svider när jag vill koka soppa, de rent smärtar.
Men å andra sidan: det är vackert idag, solen är stark och himlen är klar, även så om det blåser ganska friskt och plaststolen på altanen vill smita iväg när jag tittar bort. Vintern är i och för sig inte helt över ännu: igår morse vaknade jag upp runt fem, mitt i blixt och dunder, och var säker på att dö den elektriska döden. Om de tar någon så tar de väl mig här uppe på taket, tänkte jag och somnade om.
Nu har en dag gått sedan igår och gatornas tjocka sjösystem har torkat ut. Fukten från de senaste dagarnas hårda regnande ligger dock fortfarande kvar i luften.
Snart ska jag träffa P och visa honom runt i Gamla Stan. Jag träffade honom i förrgår kväll, han försökte få ihop verkligheten med en damaskuskarta när jag kom promenerande förbi honom och hans cykel på en av gatorna i centrum. Tillsammans har de kommit hit från Barcelona, vilket tog dem ett år och en vecka. Imorgon ska de vidare mot Kina, via Egypten, Iran och Himalaya, och sedan hem till Barcelona igen, bakvägen. P räknar med att cykla i två år till. Den som vill kan följa hans resa på www.imagineonbike.com.
P är doktorsstudederande och trettioett. Han gav sig alltså av när han var trettio. Jag kom att tänka på Saadi, den persiske poeten, som, sägs det, först ägnade sitt liv helt åt att läsa och studera, men som när han var trettio år gammal bestämde sig för att överge böckerna och gå istället. Han kom att vandra i trettio år, innan han till slut kände att han hade gått färdigt och satte sig ned för att skriva.
torsdag 15 februari 2007
Rösterna
Kyrkklockorna är vackra, men onyanserade och instrumentella, de når mitt tak med taktfasthet och punktlig pålitlighet, de fullföljer sin uppgift men är varken mer eller mindre. Bönutroparna däremot är olika, så olika att de för mig har blivit till personligheter eller väsen; riktiga varelser, till hälften människa och till hälften moské.
Man kan aldrig vara säker på vem som ska börja, men ofta är det han med den starka och rena rösten. Sedan hör jag han med den släpiga och mjuka, han som sjunger mer långsamt och koncentrerat, mer försiktigt och drömlikt, särskilt vid det första utropet, innan soluppgången. Sedan faller de andra rösterna, en efter en. Han med den otrevliga och hetsiga rösten kommer som oftast sist; som om han blivit påmind när han som minst ville, han skyndar sig genom sin uppgift med envishet men utan känsla, hans toner är simpla och raka och tomma på musik och kärlek; han kunde likaväl ha proklamerat skingringsorder eller flygförseningar som Gud.
Men: när den otrevliga rösten har skyndat sig färdigt, när han tystnat och försvunnit med ett sista högtalarknaster, så finns han med den vackra rösten fortfarande kvar; fortsatt försiktig, fortsatt lockande och uppluckrande. Varje tonsvängning han gör är perfekt, varje ord han sjunger är mättat med skönhet.
Kyrkklockorna är vackra, men onyanserade och instrumentella, de når mitt tak med taktfasthet och punktlig pålitlighet, de fullföljer sin uppgift men är varken mer eller mindre. Bönutroparna däremot är olika, så olika att de för mig har blivit till personligheter eller väsen; riktiga varelser, till hälften människa och till hälften moské.
Man kan aldrig vara säker på vem som ska börja, men ofta är det han med den starka och rena rösten. Sedan hör jag han med den släpiga och mjuka, han som sjunger mer långsamt och koncentrerat, mer försiktigt och drömlikt, särskilt vid det första utropet, innan soluppgången. Sedan faller de andra rösterna, en efter en. Han med den otrevliga och hetsiga rösten kommer som oftast sist; som om han blivit påmind när han som minst ville, han skyndar sig genom sin uppgift med envishet men utan känsla, hans toner är simpla och raka och tomma på musik och kärlek; han kunde likaväl ha proklamerat skingringsorder eller flygförseningar som Gud.
Men: när den otrevliga rösten har skyndat sig färdigt, när han tystnat och försvunnit med ett sista högtalarknaster, så finns han med den vackra rösten fortfarande kvar; fortsatt försiktig, fortsatt lockande och uppluckrande. Varje tonsvängning han gör är perfekt, varje ord han sjunger är mättat med skönhet.
söndag 11 februari 2007
Fredag och vilodag / Dag och kväll
Klockan nio möter jag M vid Östra Porten och vi tar en tjugominutersbuss till hans hem i At-Tall, ett samhälle strax norr om Damaskus. Han vill bjuda mig på traditionell fredagsfrukost, kashksoppa, och så vill han ge mig gratis tandvård. Vi lyssnar på Fayrouz (såklart) och slevar i oss varsin liter kashk. Sedan går vi till kliniken där han jobbar.
Karies är, om jag förstått det hela rätt, en samling bakterier som bor inuti min tand och livnär sig på att äta upp mig. En tandläkare är, om jag förstått det hela rätt, en som borrar sönder bakteriernas bosättning och alltså tar livet av de små parasiterna.
- Du är min bästa patient någonsin, säger M med uppriktig beundran medan han borrar på. Hålet är jättelitet och dina tänder är nästan perfekta. Den preventiva tandvården i Sverige måste vara fantastisk.
M jobbar snabbt men det blir gradvis allt tydligare att han trots allt började för sent, särskilt så när böneutroparen ropar ut bönen.
- Jag måste gå, säger M och ser skyldig ut. Jag bara måste vara där på fredagsbönen, annars kommer de prata illa om mig. Jag får lägga in ett provisoriskt skydd nu. Vi gör klart det här senare.
Han lämnar mig i en liten park som är full av barn. De gömmer sig från mig och fnissar. Efter en halvtimme kommer M tillbaka och vi går tillbaka till tandkliniken. Medan han fyller upp det pre-böneliga borrhålet tittar jag på teve. Israeliska ungdomar i uniform springer runt omkring Al-Aqsaa-moskén i Jerusalem och skjuter med sina vapen. Palestinska ungdomar utan uniform kastar sporadiska stenar och blöder lite här och där.
När lagningen är klar åker vi upp i bergen med pappans lastbil. Vi slår oss ned i en torrjordad olivodling med ensam vattenslang utan vatten och fantastisk utsikt, och vi betittar det milsvida scenariot alltmedan vi knaprar nötter och klunkar te. Vi kan se Qasyounberget med tevemasterna och nästan hela Damaskus, och längst borta i slutet av allt det där som vi kan se så kan vi se Shaychberget, och därmed Israel.
Man kan nästan tro att Jerusalem finns på riktigt.
Efter väldigt mycket te och väldigt mycket nötter åker vi lastbil nedför berget, och sedan tar jag en minibuss in till Damaskus. Min minibuss blir omkörd av en bil med en fet man och fyra mycket beslöjade kvinnor. De måste ha varit ännu högre upp i bergen än jag och M, för de har en snögubbe på motorhuven, och snögubben har en morot som näsa.
På kvällen samma dag går jag med H och K till Muhii ad-Diin-moskén, där den andalusiske sufimystikern Ibn al-Arabii är begravd. H och K försvinner upp till den beslöjade kvinnobalkongen medan jag går rakt fram och in i den stora bönsalen, som bara är till för män. På golvet framme vid pulpeten sitter en gammal shaych och föreläser lugnt och värdigt för en grupp tjockskäggiga män, men vid ingången är det mest klenskäggiga vardagspappor som vilar sig och käkar godis, medan deras småsöner springer runt och skrattar och leker på de stora mattäckta ytorna. I ett hörn av salen pågår dhikr; en samling gubbar bildar ring och gungar rytmiskt, hand i hand, medan de reciterar en ramsa som handlar om Gud. I mitten av cirkeln snurrar en ung man runt sin egen axel. Ramsan och gungandet och snurrandet blir alltmer extatiskt och vilt och gubbarna börjar hoppa. Ovanför oss på balkongen sitter kvinnorna och tittar på.
När snurrandet är över kommer den unge mannen fram till mig och ger mig ett äpple. Han tillhör den sufiska naqshibandiorden och har kommit hit av samma skäl som jag; shaych Al-Yaqoubiis lektion efter bönen.
Shaych Muhammad Al-Yaqoubii, ättling till profeten Muhammad och sufimästare av samma orden som Ivan Agueli tillhörde, kommer in och bönen börjar: jag är den ende i lokalen förutom småbarnen som inte ber. En av dem, en liten pojke på fyra eller fem, sätter sig bredvid mig. Han gör inte ett ljud, men efter en stund tar han fram och ger mig en kaffekaramell av märket Al-Andalusiyya.
Efter bönen kommer en annan pojke, kanske tio eller elva, fram och sätter sig bredvid mig och karamellpojken. Först är han för blyg för att säga vad han vill, men sedan blir nyfikenheten för stark:
- Varför bad inte du? frågar han.
- För att jag inte är muslim.
- Är du kristen då?
- Nej, inte riktigt.
Det blir tyst ganska länge. Det ser ut som om han tänker på något svårt.
- Hur ber du i så fall?
- Ibland sitter jag stilla och väntar.
Han skrattar, ett väldigt snällt skratt.
- Det är ett konstigt sätt att be.
- Det har du rätt i.
- Hur ber de kristna när de är i kyrkan?
- De sitter på stolar, och så lutar de sig framåt och håller händerna så här.
Jag lutar mig framåt och knäpper händerna. Han skrattar igen.
- Finns det inga mattor i kyrkan som man kan sitta på?
- Nej, bara stolar.
Det blir tyst igen och han skrattar inte. Hans ansikte ser ut att vara fullt av djup förvirring.
- Jag har hört att de kristna håller ljus i handen.
- Det gör de ibland.
- Men brinner inte håret upp då?
Lektionen börjar. Ett hundratal män sitter utspridda över salen och lyssnar noggrant till shaychens högtalarbackade, välartikulerade och felfria högarabiska. Idag handlar det om faran i bokstavlig tolkning; om vi pratar om Gud som Honom så betyder det inte att Han är en man, om vi talar om Guds tron så betyder det inte att det rent fysiskt finns en tron. Religionen besvarar frågor som är svåra för människan att förstå.
En liten pojke i täckjacka rullar runt på golvet i lika svårförståeliga mönster. Två bröder med hopväxta ögonbryn och en påse bröd lekbråkar på en stol bredvid mig. En gigantisk lcd-display visar de aktuella bönetiderna.
Det är inte bara syrier här. Jag noterar västafrikander och somalier och malaysier och indier; jag har till och med fått en blond svensk konvertit utpekad av snurraren. När lektionen är över går jag fram till honom för att hälsa. Han känner igen mig och jag känner igen honom. Det är M, från Dalarna. Vi hängde en sommar för länge sedan och spelade en del musik tillsammans. Sist jag såg honom var hemma hos mig, i Stockholm för sex eller sju år sedan, när han sov över hos mig efter en fest. Nu har han stort skägg och kaftan och heter inte längre M utan A. Han är gift med en eritreanska och de har en ettårig son döpt efter Profeten. A presenterar mig för shaych Al-Yaqoubii, som talar en mjuk och vänlig invandrargöteborgska sedan tre nittiotalsår i Sverige.
- Det här är din chans att komma till Islam, säger shaychen till mig.
- Jobba på honom, säger han till A.
Sedan ler han vänligt och skrattar, på samma glada och vänliga sätt som pojken skrattade på tidigare.
Jag och A lämnar moskén och jag följer med honom till hans damaskushem. Vi pratar minnen och byter livshistorier, och han bjuder på te och dadlar och kokt zucchini med risfyllning.
Klockan nio möter jag M vid Östra Porten och vi tar en tjugominutersbuss till hans hem i At-Tall, ett samhälle strax norr om Damaskus. Han vill bjuda mig på traditionell fredagsfrukost, kashksoppa, och så vill han ge mig gratis tandvård. Vi lyssnar på Fayrouz (såklart) och slevar i oss varsin liter kashk. Sedan går vi till kliniken där han jobbar.
Karies är, om jag förstått det hela rätt, en samling bakterier som bor inuti min tand och livnär sig på att äta upp mig. En tandläkare är, om jag förstått det hela rätt, en som borrar sönder bakteriernas bosättning och alltså tar livet av de små parasiterna.
- Du är min bästa patient någonsin, säger M med uppriktig beundran medan han borrar på. Hålet är jättelitet och dina tänder är nästan perfekta. Den preventiva tandvården i Sverige måste vara fantastisk.
M jobbar snabbt men det blir gradvis allt tydligare att han trots allt började för sent, särskilt så när böneutroparen ropar ut bönen.
- Jag måste gå, säger M och ser skyldig ut. Jag bara måste vara där på fredagsbönen, annars kommer de prata illa om mig. Jag får lägga in ett provisoriskt skydd nu. Vi gör klart det här senare.
Han lämnar mig i en liten park som är full av barn. De gömmer sig från mig och fnissar. Efter en halvtimme kommer M tillbaka och vi går tillbaka till tandkliniken. Medan han fyller upp det pre-böneliga borrhålet tittar jag på teve. Israeliska ungdomar i uniform springer runt omkring Al-Aqsaa-moskén i Jerusalem och skjuter med sina vapen. Palestinska ungdomar utan uniform kastar sporadiska stenar och blöder lite här och där.
När lagningen är klar åker vi upp i bergen med pappans lastbil. Vi slår oss ned i en torrjordad olivodling med ensam vattenslang utan vatten och fantastisk utsikt, och vi betittar det milsvida scenariot alltmedan vi knaprar nötter och klunkar te. Vi kan se Qasyounberget med tevemasterna och nästan hela Damaskus, och längst borta i slutet av allt det där som vi kan se så kan vi se Shaychberget, och därmed Israel.
Man kan nästan tro att Jerusalem finns på riktigt.
Efter väldigt mycket te och väldigt mycket nötter åker vi lastbil nedför berget, och sedan tar jag en minibuss in till Damaskus. Min minibuss blir omkörd av en bil med en fet man och fyra mycket beslöjade kvinnor. De måste ha varit ännu högre upp i bergen än jag och M, för de har en snögubbe på motorhuven, och snögubben har en morot som näsa.
På kvällen samma dag går jag med H och K till Muhii ad-Diin-moskén, där den andalusiske sufimystikern Ibn al-Arabii är begravd. H och K försvinner upp till den beslöjade kvinnobalkongen medan jag går rakt fram och in i den stora bönsalen, som bara är till för män. På golvet framme vid pulpeten sitter en gammal shaych och föreläser lugnt och värdigt för en grupp tjockskäggiga män, men vid ingången är det mest klenskäggiga vardagspappor som vilar sig och käkar godis, medan deras småsöner springer runt och skrattar och leker på de stora mattäckta ytorna. I ett hörn av salen pågår dhikr; en samling gubbar bildar ring och gungar rytmiskt, hand i hand, medan de reciterar en ramsa som handlar om Gud. I mitten av cirkeln snurrar en ung man runt sin egen axel. Ramsan och gungandet och snurrandet blir alltmer extatiskt och vilt och gubbarna börjar hoppa. Ovanför oss på balkongen sitter kvinnorna och tittar på.
När snurrandet är över kommer den unge mannen fram till mig och ger mig ett äpple. Han tillhör den sufiska naqshibandiorden och har kommit hit av samma skäl som jag; shaych Al-Yaqoubiis lektion efter bönen.
Shaych Muhammad Al-Yaqoubii, ättling till profeten Muhammad och sufimästare av samma orden som Ivan Agueli tillhörde, kommer in och bönen börjar: jag är den ende i lokalen förutom småbarnen som inte ber. En av dem, en liten pojke på fyra eller fem, sätter sig bredvid mig. Han gör inte ett ljud, men efter en stund tar han fram och ger mig en kaffekaramell av märket Al-Andalusiyya.
Efter bönen kommer en annan pojke, kanske tio eller elva, fram och sätter sig bredvid mig och karamellpojken. Först är han för blyg för att säga vad han vill, men sedan blir nyfikenheten för stark:
- Varför bad inte du? frågar han.
- För att jag inte är muslim.
- Är du kristen då?
- Nej, inte riktigt.
Det blir tyst ganska länge. Det ser ut som om han tänker på något svårt.
- Hur ber du i så fall?
- Ibland sitter jag stilla och väntar.
Han skrattar, ett väldigt snällt skratt.
- Det är ett konstigt sätt att be.
- Det har du rätt i.
- Hur ber de kristna när de är i kyrkan?
- De sitter på stolar, och så lutar de sig framåt och håller händerna så här.
Jag lutar mig framåt och knäpper händerna. Han skrattar igen.
- Finns det inga mattor i kyrkan som man kan sitta på?
- Nej, bara stolar.
Det blir tyst igen och han skrattar inte. Hans ansikte ser ut att vara fullt av djup förvirring.
- Jag har hört att de kristna håller ljus i handen.
- Det gör de ibland.
- Men brinner inte håret upp då?
Lektionen börjar. Ett hundratal män sitter utspridda över salen och lyssnar noggrant till shaychens högtalarbackade, välartikulerade och felfria högarabiska. Idag handlar det om faran i bokstavlig tolkning; om vi pratar om Gud som Honom så betyder det inte att Han är en man, om vi talar om Guds tron så betyder det inte att det rent fysiskt finns en tron. Religionen besvarar frågor som är svåra för människan att förstå.
En liten pojke i täckjacka rullar runt på golvet i lika svårförståeliga mönster. Två bröder med hopväxta ögonbryn och en påse bröd lekbråkar på en stol bredvid mig. En gigantisk lcd-display visar de aktuella bönetiderna.
Det är inte bara syrier här. Jag noterar västafrikander och somalier och malaysier och indier; jag har till och med fått en blond svensk konvertit utpekad av snurraren. När lektionen är över går jag fram till honom för att hälsa. Han känner igen mig och jag känner igen honom. Det är M, från Dalarna. Vi hängde en sommar för länge sedan och spelade en del musik tillsammans. Sist jag såg honom var hemma hos mig, i Stockholm för sex eller sju år sedan, när han sov över hos mig efter en fest. Nu har han stort skägg och kaftan och heter inte längre M utan A. Han är gift med en eritreanska och de har en ettårig son döpt efter Profeten. A presenterar mig för shaych Al-Yaqoubii, som talar en mjuk och vänlig invandrargöteborgska sedan tre nittiotalsår i Sverige.
- Det här är din chans att komma till Islam, säger shaychen till mig.
- Jobba på honom, säger han till A.
Sedan ler han vänligt och skrattar, på samma glada och vänliga sätt som pojken skrattade på tidigare.
Jag och A lämnar moskén och jag följer med honom till hans damaskushem. Vi pratar minnen och byter livshistorier, och han bjuder på te och dadlar och kokt zucchini med risfyllning.
torsdag 8 februari 2007
Till Gamla Stan
Två administrativa förändringar har inträffat i mitt liv. Den första är att jag har fått syriskt uppehållstillstånd. Därmed räknas jag inte längre som turist utan som boende i landet. Det kostar några tior att ansöka om uppehållstillstånd, och det tar en himla massa tid att få det, men alla som söker tycks få det så småningom, det handlar mest om stämplar och underskrifter som ska placeras lite här och där, och papper som ska skickas lite hit och dit. Andra vägen runt verkar det däremot omöjligt, syrier får inte ens komma till Sverige som turister över en helg. I och för sig kan de ju alltid ansöka, rent teoretiskt, men i slutänden förlorar teorin. Slaktaren på vår gata, som jag köper fisk av, har exempelvis fått avslag alla gånger han ansökt. Svenska ambassaden här hade nyligen ett tolkjobb ledigt; det gick ut på att meddela avslag.
Den andra förändringen i mitt liv är att jag har flyttat till det kristna kvarteret i Gamla Stan, in innanför de gamla romerska stadsmurarna. Jag hyr ett rum på hustaket hos en kristen syrisk-palestinsk familj. Huset är gammalt och slitet och svinkallt. Jag eldar med bensin dygnet runt i kaminen och klockan tre varje dag slutar vattnet att fungera, men det är fantastiskt att bo här: mitt kvarter har varit kontinuerligt bebyggt och bebott längre än någon plats i hela Europa, och jag kan se flera kilometer stad åt alla håll från mitt tak. När vinterregnet slår ned mot mig finns inga undanflykter, och jag kan koka mitt arabicakaffe på kaminen.
Två lögner krävdes för att flytta hit. Den första lögnen gick ut på att jag var kristen. Den var i och för sig inte absolut nödvändig, jag kunde också ha sagt att jag var muslim, eller så kunde jag ha hittat mig ur frågan på något sätt, men det hade varit obekvämt, och jag hade framstått som väldigt konstig. Antingen är man muslim eller så är man kristen eller i konstigaste fall så är man jude. Något annat är man helt enkelt inte. Jag sade en gång till en trevlig man att jag var buddist, men då slutade han plötsligt vara en trevlig man. "Du är alltså hedning, det är inte bra", förklarade han för mig med största möjliga allvar. Jag har också prövat, vid flera olika tillfällen, med att säga att jag inte tror på Gud, men det blir som oftast väldigt dålig stämning. Den andra lögnen jag tog till med var att jag är gift. Den var i och för sig inte heller absolut nödvändig, men i och för sig är den just så nödvändig om min flickvän ska kunna komma hit från Europa och hälsa på och bo med mig. Det vore alltför mycket att begära av en värdfamilj att de skulle göra sig medvetet medskyldiga till lömskaläge.
Här på en kristen kvadratkilometer koncentreras hela stadens alkoholkonsumtion och därmed de finare restaurangerna. Den uråldrige och tystlåtne armeniske bokhandlaren med pipa, mustasch och sossekept skyltar böcker om Israels brott mot de mänskliga rättigheterna tillsammans med Mein Kampf, och på internetkaféet har de Jesus som skärmsläckare. Idag gick jag förbi Sankt Georgs hårsalong. Skägg och hår bara växer, snart får jag lov att gå dit.
Två administrativa förändringar har inträffat i mitt liv. Den första är att jag har fått syriskt uppehållstillstånd. Därmed räknas jag inte längre som turist utan som boende i landet. Det kostar några tior att ansöka om uppehållstillstånd, och det tar en himla massa tid att få det, men alla som söker tycks få det så småningom, det handlar mest om stämplar och underskrifter som ska placeras lite här och där, och papper som ska skickas lite hit och dit. Andra vägen runt verkar det däremot omöjligt, syrier får inte ens komma till Sverige som turister över en helg. I och för sig kan de ju alltid ansöka, rent teoretiskt, men i slutänden förlorar teorin. Slaktaren på vår gata, som jag köper fisk av, har exempelvis fått avslag alla gånger han ansökt. Svenska ambassaden här hade nyligen ett tolkjobb ledigt; det gick ut på att meddela avslag.
Den andra förändringen i mitt liv är att jag har flyttat till det kristna kvarteret i Gamla Stan, in innanför de gamla romerska stadsmurarna. Jag hyr ett rum på hustaket hos en kristen syrisk-palestinsk familj. Huset är gammalt och slitet och svinkallt. Jag eldar med bensin dygnet runt i kaminen och klockan tre varje dag slutar vattnet att fungera, men det är fantastiskt att bo här: mitt kvarter har varit kontinuerligt bebyggt och bebott längre än någon plats i hela Europa, och jag kan se flera kilometer stad åt alla håll från mitt tak. När vinterregnet slår ned mot mig finns inga undanflykter, och jag kan koka mitt arabicakaffe på kaminen.
Två lögner krävdes för att flytta hit. Den första lögnen gick ut på att jag var kristen. Den var i och för sig inte absolut nödvändig, jag kunde också ha sagt att jag var muslim, eller så kunde jag ha hittat mig ur frågan på något sätt, men det hade varit obekvämt, och jag hade framstått som väldigt konstig. Antingen är man muslim eller så är man kristen eller i konstigaste fall så är man jude. Något annat är man helt enkelt inte. Jag sade en gång till en trevlig man att jag var buddist, men då slutade han plötsligt vara en trevlig man. "Du är alltså hedning, det är inte bra", förklarade han för mig med största möjliga allvar. Jag har också prövat, vid flera olika tillfällen, med att säga att jag inte tror på Gud, men det blir som oftast väldigt dålig stämning. Den andra lögnen jag tog till med var att jag är gift. Den var i och för sig inte heller absolut nödvändig, men i och för sig är den just så nödvändig om min flickvän ska kunna komma hit från Europa och hälsa på och bo med mig. Det vore alltför mycket att begära av en värdfamilj att de skulle göra sig medvetet medskyldiga till lömskaläge.
Här på en kristen kvadratkilometer koncentreras hela stadens alkoholkonsumtion och därmed de finare restaurangerna. Den uråldrige och tystlåtne armeniske bokhandlaren med pipa, mustasch och sossekept skyltar böcker om Israels brott mot de mänskliga rättigheterna tillsammans med Mein Kampf, och på internetkaféet har de Jesus som skärmsläckare. Idag gick jag förbi Sankt Georgs hårsalong. Skägg och hår bara växer, snart får jag lov att gå dit.
lördag 3 februari 2007
fredag 2 februari 2007
Katterna
Damaskus har inga gatuhundar, Damaskus har istället gatukatter. Särskilt i Gamla Stan. Och särskilt om natten.
Jag ser dem överallt; i små gränder, i större gränder, under bilar, bakom träd. De lever som råttor och äter soporna som folk ställer ut, de tar sin andel innan gatusoparna tar sin. Det finns mycket sopor och färre gatusopare, och därför är katterna här både stora och feta.
Jag brukade tro att de var vilda, för de skyr människor - särskilt barn - och de slinker in under de parkerade bilarna så fort någon kommer i närheten, men i morse fick jag tänka om. Det kattstora hålet som den feta katten slank ut från, längs ned i en människodörr, var utan tvivel sågat av människohänder.
Damaskus har inga gatuhundar, Damaskus har istället gatukatter. Särskilt i Gamla Stan. Och särskilt om natten.
Jag ser dem överallt; i små gränder, i större gränder, under bilar, bakom träd. De lever som råttor och äter soporna som folk ställer ut, de tar sin andel innan gatusoparna tar sin. Det finns mycket sopor och färre gatusopare, och därför är katterna här både stora och feta.
Jag brukade tro att de var vilda, för de skyr människor - särskilt barn - och de slinker in under de parkerade bilarna så fort någon kommer i närheten, men i morse fick jag tänka om. Det kattstora hålet som den feta katten slank ut från, längs ned i en människodörr, var utan tvivel sågat av människohänder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
