Fredag och vilodag / Dag och kväll

Klockan nio möter jag M vid Östra Porten och vi tar en tjugominutersbuss till hans hem i At-Tall, ett samhälle strax norr om Damaskus. Han vill bjuda mig på traditionell fredagsfrukost, kashksoppa, och så vill han ge mig gratis tandvård. Vi lyssnar på Fayrouz (såklart) och slevar i oss varsin liter kashk. Sedan går vi till kliniken där han jobbar.

Karies är, om jag förstått det hela rätt, en samling bakterier som bor inuti min tand och livnär sig på att äta upp mig. En tandläkare är, om jag förstått det hela rätt, en som borrar sönder bakteriernas bosättning och alltså tar livet av de små parasiterna.

- Du är min bästa patient någonsin, säger M med uppriktig beundran medan han borrar på. Hålet är jättelitet och dina tänder är nästan perfekta. Den preventiva tandvården i Sverige måste vara fantastisk.

M jobbar snabbt men det blir gradvis allt tydligare att han trots allt började för sent, särskilt så när böneutroparen ropar ut bönen.

- Jag måste gå, säger M och ser skyldig ut. Jag bara måste vara där på fredagsbönen, annars kommer de prata illa om mig. Jag får lägga in ett provisoriskt skydd nu. Vi gör klart det här senare.

Han lämnar mig i en liten park som är full av barn. De gömmer sig från mig och fnissar. Efter en halvtimme kommer M tillbaka och vi går tillbaka till tandkliniken. Medan han fyller upp det pre-böneliga borrhålet tittar jag på teve. Israeliska ungdomar i uniform springer runt omkring Al-Aqsaa-moskén i Jerusalem och skjuter med sina vapen. Palestinska ungdomar utan uniform kastar sporadiska stenar och blöder lite här och där.

När lagningen är klar åker vi upp i bergen med pappans lastbil. Vi slår oss ned i en torrjordad olivodling med ensam vattenslang utan vatten och fantastisk utsikt, och vi betittar det milsvida scenariot alltmedan vi knaprar nötter och klunkar te. Vi kan se Qasyounberget med tevemasterna och nästan hela Damaskus, och längst borta i slutet av allt det där som vi kan se så kan vi se Shaychberget, och därmed Israel.

Man kan nästan tro att Jerusalem finns på riktigt.

Efter väldigt mycket te och väldigt mycket nötter åker vi lastbil nedför berget, och sedan tar jag en minibuss in till Damaskus. Min minibuss blir omkörd av en bil med en fet man och fyra mycket beslöjade kvinnor. De måste ha varit ännu högre upp i bergen än jag och M, för de har en snögubbe på motorhuven, och snögubben har en morot som näsa.

På kvällen samma dag går jag med H och K till Muhii ad-Diin-moskén, där den andalusiske sufimystikern Ibn al-Arabii är begravd. H och K försvinner upp till den beslöjade kvinnobalkongen medan jag går rakt fram och in i den stora bönsalen, som bara är till för män. På golvet framme vid pulpeten sitter en gammal shaych och föreläser lugnt och värdigt för en grupp tjockskäggiga män, men vid ingången är det mest klenskäggiga vardagspappor som vilar sig och käkar godis, medan deras småsöner springer runt och skrattar och leker på de stora mattäckta ytorna. I ett hörn av salen pågår dhikr; en samling gubbar bildar ring och gungar rytmiskt, hand i hand, medan de reciterar en ramsa som handlar om Gud. I mitten av cirkeln snurrar en ung man runt sin egen axel. Ramsan och gungandet och snurrandet blir alltmer extatiskt och vilt och gubbarna börjar hoppa. Ovanför oss på balkongen sitter kvinnorna och tittar på.

När snurrandet är över kommer den unge mannen fram till mig och ger mig ett äpple. Han tillhör den sufiska naqshibandiorden och har kommit hit av samma skäl som jag; shaych Al-Yaqoubiis lektion efter bönen.

Shaych Muhammad Al-Yaqoubii, ättling till profeten Muhammad och sufimästare av samma orden som Ivan Agueli tillhörde, kommer in och bönen börjar: jag är den ende i lokalen förutom småbarnen som inte ber. En av dem, en liten pojke på fyra eller fem, sätter sig bredvid mig. Han gör inte ett ljud, men efter en stund tar han fram och ger mig en kaffekaramell av märket Al-Andalusiyya.

Efter bönen kommer en annan pojke, kanske tio eller elva, fram och sätter sig bredvid mig och karamellpojken. Först är han för blyg för att säga vad han vill, men sedan blir nyfikenheten för stark:

- Varför bad inte du? frågar han.

- För att jag inte är muslim.

- Är du kristen då?

- Nej, inte riktigt.

Det blir tyst ganska länge. Det ser ut som om han tänker på något svårt.

- Hur ber du i så fall?

- Ibland sitter jag stilla och väntar.

Han skrattar, ett väldigt snällt skratt.

- Det är ett konstigt sätt att be.

- Det har du rätt i.

- Hur ber de kristna när de är i kyrkan?

- De sitter på stolar, och så lutar de sig framåt och håller händerna så här.

Jag lutar mig framåt och knäpper händerna. Han skrattar igen.

- Finns det inga mattor i kyrkan som man kan sitta på?

- Nej, bara stolar.

Det blir tyst igen och han skrattar inte. Hans ansikte ser ut att vara fullt av djup förvirring.

- Jag har hört att de kristna håller ljus i handen.

- Det gör de ibland.

- Men brinner inte håret upp då?

Lektionen börjar. Ett hundratal män sitter utspridda över salen och lyssnar noggrant till shaychens högtalarbackade, välartikulerade och felfria högarabiska. Idag handlar det om faran i bokstavlig tolkning; om vi pratar om Gud som Honom så betyder det inte att Han är en man, om vi talar om Guds tron så betyder det inte att det rent fysiskt finns en tron. Religionen besvarar frågor som är svåra för människan att förstå.

En liten pojke i täckjacka rullar runt på golvet i lika svårförståeliga mönster. Två bröder med hopväxta ögonbryn och en påse bröd lekbråkar på en stol bredvid mig. En gigantisk lcd-display visar de aktuella bönetiderna.

Det är inte bara syrier här. Jag noterar västafrikander och somalier och malaysier och indier; jag har till och med fått en blond svensk konvertit utpekad av snurraren. När lektionen är över går jag fram till honom för att hälsa. Han känner igen mig och jag känner igen honom. Det är M, från Dalarna. Vi hängde en sommar för länge sedan och spelade en del musik tillsammans. Sist jag såg honom var hemma hos mig, i Stockholm för sex eller sju år sedan, när han sov över hos mig efter en fest. Nu har han stort skägg och kaftan och heter inte längre M utan A. Han är gift med en eritreanska och de har en ettårig son döpt efter Profeten. A presenterar mig för shaych Al-Yaqoubii, som talar en mjuk och vänlig invandrargöteborgska sedan tre nittiotalsår i Sverige.

- Det här är din chans att komma till Islam, säger shaychen till mig.

- Jobba på honom, säger han till A.

Sedan ler han vänligt och skrattar, på samma glada och vänliga sätt som pojken skrattade på tidigare.

Jag och A lämnar moskén och jag följer med honom till hans damaskushem. Vi pratar minnen och byter livshistorier, och han bjuder på te och dadlar och kokt zucchini med risfyllning.