Saadi och P

Jag vet inte om det är all arabisk lök, eller om det bara är just den jag köper, men mina ögon inte bara gråter och svider när jag vill koka soppa, de rent smärtar.

Men å andra sidan: det är vackert idag, solen är stark och himlen är klar, även så om det blåser ganska friskt och plaststolen på altanen vill smita iväg när jag tittar bort. Vintern är i och för sig inte helt över ännu: igår morse vaknade jag upp runt fem, mitt i blixt och dunder, och var säker på att dö den elektriska döden. Om de tar någon så tar de väl mig här uppe på taket, tänkte jag och somnade om.

Nu har en dag gått sedan igår och gatornas tjocka sjösystem har torkat ut. Fukten från de senaste dagarnas hårda regnande ligger dock fortfarande kvar i luften.

Snart ska jag träffa P och visa honom runt i Gamla Stan. Jag träffade honom i förrgår kväll, han försökte få ihop verkligheten med en damaskuskarta när jag kom promenerande förbi honom och hans cykel på en av gatorna i centrum. Tillsammans har de kommit hit från Barcelona, vilket tog dem ett år och en vecka. Imorgon ska de vidare mot Kina, via Egypten, Iran och Himalaya, och sedan hem till Barcelona igen, bakvägen. P räknar med att cykla i två år till. Den som vill kan följa hans resa på www.imagineonbike.com.

P är doktorsstudederande och trettioett. Han gav sig alltså av när han var trettio. Jag kom att tänka på Saadi, den persiske poeten, som, sägs det, först ägnade sitt liv helt åt att läsa och studera, men som när han var trettio år gammal bestämde sig för att överge böckerna och gå istället. Han kom att vandra i trettio år, innan han till slut kände att han hade gått färdigt och satte sig ned för att skriva.