Rösterna

Kyrkklockorna är vackra, men onyanserade och instrumentella, de når mitt tak med taktfasthet och punktlig pålitlighet, de fullföljer sin uppgift men är varken mer eller mindre. Bönutroparna däremot är olika, så olika att de för mig har blivit till personligheter eller väsen; riktiga varelser, till hälften människa och till hälften moské.

Man kan aldrig vara säker på vem som ska börja, men ofta är det han med den starka och rena rösten. Sedan hör jag han med den släpiga och mjuka, han som sjunger mer långsamt och koncentrerat, mer försiktigt och drömlikt, särskilt vid det första utropet, innan soluppgången. Sedan faller de andra rösterna, en efter en. Han med den otrevliga och hetsiga rösten kommer som oftast sist; som om han blivit påmind när han som minst ville, han skyndar sig genom sin uppgift med envishet men utan känsla, hans toner är simpla och raka och tomma på musik och kärlek; han kunde likaväl ha proklamerat skingringsorder eller flygförseningar som Gud.

Men: när den otrevliga rösten har skyndat sig färdigt, när han tystnat och försvunnit med ett sista högtalarknaster, så finns han med den vackra rösten fortfarande kvar; fortsatt försiktig, fortsatt lockande och uppluckrande. Varje tonsvängning han gör är perfekt, varje ord han sjunger är mättat med skönhet.