En helt vanlig buss

Den trettiosexsitsiga fiaten är antik, smutsig, sliten, och full, men golvet runt förarstolen är förskönat med en orientalisk matta och själva förarstolen är klädd i ett fårskinn av plast. Vår chaufför är förvaltningsblå och mustaschkrönt, hans vänstra hand kör bussen, medan hans högra röker Alhamraa och sorterar biljetter. Bredvid växelspaken har han en tehållare av trä, med en figursågad plats för tekannan, och en annan för glaset, som faktiskt är av glas.

En skäggstubbad man i solglas, jeans och uppknäppt skjorta, men med uppkrypande flikar, sätter sig på växellådan strax intill tehållaren men blir tillsagd. Någon ordning får det vara.

Vi kör strax bakom en arméjeep och kryper långsamt österut längsmed Baradafloden i den takt som köerna tillåter, och passerar i tur och ordning militärförläggningen, bron, det nybyggda saudiska lyxhotellet, och det medeltida islamiska hospitalet. Vid Revolutionsgatan och kaoset runt Al-Marjatorget går de flesta av oss av, sjalkrönta kvinnor och gamlingar evakuerar sätena, den tidigare så trånga gången töms snabbt, och en tjej med piercad underläpp och hår ned till midjan tar chansen: tillsammans med sin nästan lika långhåriga pojkvän sätter hon sig ned och fortsätter österut.