Israeler, disneylänningar, och vi riktiga människor

Jag och M pratade om Israel och hon kallade det för Disneyland. Och på sätt och vis är det ju sant: Israel är verkligen ett slags disneyland; en surrealistisk och artificiell stat, en sant osann nation, en pseudogemenskap mer skapad ur ideologi än ur delade erfarenheter. Dess medborgare kallas folk, men vad betyder det ordet när detta folk har hämtats dit från hela världen, när där finns lika många utseenden som ursprung, när där talas oändliga språk, och när den ene äter mat som den andre aldrig har sett?

Att skapa ett nytt land är som en teaterproduktion i verkligheten. Folkdanser, hymner, symboler och nationalrätter ska väljas ut, och alla vi som medverkar måste lära oss våra respektive roller; vi måste veta när vi ska komma in på scen, hur vi ska gå, och vad vi förväntas säga. Alla måste vi få lära oss vad som är "vår" kultur; vår musik, våra kläder, vårt sätt att tänka, eller vårt sätt att leva.

Så ja. M har rätt. Men även om det är sant att Israel är ett disneyland så finns det ett politiskt problem i att säga det, för den som använder disneylandkritiken mot Israel blir kritisk emot Israel som nation, snarare än kritisk emot vad denna nation gör mot andra nationer.

Och är vi verkligen så mycket mindre disneyländska än Israel? Danmark, en av Europas äldsta stater, satte nyligen stämplar på kanonerna och slog därmed fast - en gång för alla, eller i alla fall för den här gången - vad sann dansk kultur egentligen var. Men: om den danska regeringen nu kände sig tvungna att bestämma vad som var sant danskt, så betyder det att det inte fanns något sant danskt, för om det fanns skulle alla veta det, och det skulle inte behövas några listor. Den danska kulturen är därför ett politiskt beslut, och alltså är den godtycklig.

Ändå verkar ganska många tycka att det är just judarna som inte riktigt är ett riktigt folk, och att Israel därmed inte riktigt är ett riktigt land. Det mest intressanta i den kritiken är förstås vad den säger om kritikerna: det är ju nämligen underförstått att vi som kritiserar - som oftast européer - till skillnad från judarna eller israelerna faktiskt är på riktigt. Vi behöver de oriktiga.

Jean Baudrillard skriver (i Simulations) att Disneyland finns för att vi ska tro att Los Angeles finns på riktigt. Och för vissa européer kan nog Israel fylla den funktionen idag: det är ju lätt för oss att säga, och bevisa, att Israel inte är ett riktigt land - det är så pass uppenbart. Och på så sätt säger vi, och bevisar, att vi – till skillnad från dem – faktiskt är på riktigt. Det genealogiskt obehagliga i den här tankegången är förstås att Israel därmed får ta över en del av de europeiska judarnas roll: vi riktiga européer är riktiga européer eftersom judarna inte är det.

Det allra mest förbjudna; det som vi aldrig någonsin får börja misstänka, är förstås att även Europa är ett disneyland och att även europeiska folk och kulturer är godtyckliga, artificiella, och konstruerade ur ekonomiska och politiska ambitioner.

M sade kanske mycket mer än hon anande när hon drog disneylandskämtet.

Men hursomhelst, må vi alla vara disneylänningar eller inte: poängen är att vi missar poängen. Den israeliska nationen ska inte kritiseras för att den inte är lika riktig som vi är. Israeler ska kritiseras och motarbetas och stoppas för att de i sin strävan efter att bli ett sådant där riktigt folk i ett sådant där riktigt land mördar, kidnappar, våldtar och stjäl.

Om man kör en timme varifrån jag sitter och skriver det här så kan man se de israeliska befästningarna uppe på Golan. För ockupationen och kriget finns faktiskt på riktigt, och den angriper faktiskt riktiga människoliv.