L

L är fransk-tunisiska, tjugo någonting, och arbetar för Röda Korset i Irak. Hon blev klar med sin utbildning i litteraturvetenskap och arabiska förra våren och visste inte vad hon skulle göra, men så fick hon höra att Röda Korset sökte tolkar. Nu bor hon i Amman och reser regelbundet till Irak för att tolka åt läkare och advokater på de nordamerikanska och brittiska interneringslägren.

L lär mig skillnaden mellan ”detention” och ”internment”. Det förra är när man blir fängslad, oftast på bestämd tid, för något man är anklagad och dömd för, det senare är när man blir inlåst på obestämd tid utan att man är anklagad eller dömd för något. Det är det senare – alltså ”internment” – som nordamerikanerna och britterna ägnar sig åt i Irak. Enligt L har enbart nordamerikanerna omkring femton tusen irakier i sina läger.

När L ska till arbetet flygs hon in av Röda Korset. De landar inte genom att gå ned i höjd gradvis, som man normalt gör när man landar, utan istället går de ned i en brant spiral rakt ovanför flygplatsen. Om de landade på vanligt vis skulle de nämligen göra sig själva till måltavlor åt de irakiska motståndsstyrkorna, som från marken inte kan se skillnad på Röda Korset och nordamerikaner.

De nordamerikanska interneringslägren ligger i enorma militärbaser, där soldaterna lever livets lyckliga dagar på Burger King, Green Beans och Pizza Hut när de inte krigar. L säger att stämningen i interneringslägren och på baserna är hemsk och att hennes jobb därför är ett ganska jobbigt jobb, men att det också är fantastiskt när hon får göra något bra, som att ringa hem till en familj där en far eller son har varit försvunnen i ett år eller så, och berätta att han visserligen är internerad, men att han fortfarande lever.